Hon glömde aldrig Kaisern, så hette denna dräng, han var i hennes tankar, till dess hon gick i säng, men tårarna, de ljuvliga, månd’ strömma. Så köpte frun i julas ett huvud av en gris, det gav hon lilla jungfrun att steka i sin spis, men jungfrun öppnade två ögon ömma och stirrade med häpnad på grisens anletsdrag : »Den grisen liknar Kalson — den steker inte jag !» men tårarna, de ljuvliga, fnånd’ strömma. Hon kysste grisens tryne och strök hans feta svål, fast efter kärleksscenen hon tvätta sig med tvål; i skåpet huvudet hon tänkte gömma. Hon tryckte det med bävan uti sin heta famn samt kallade det »Kalson» och andra kära namn, men tårarna, de ljuvliga, ntånd’ strömma. Till sist med bitter saknad hon »Kalson» lade ner i grytan, och nu hade hon ingen älskling mer; hon sorgebägarn fick i botten tömma. — 32 —