jag svor en gång en helig ed att aldrig honom slakta, men lova nuit och hålla tunt man icke skall förakta. Med sockerkortet i min hand jag sitter nu och gråter. Säg, kommer ej den gyllne tid med punsch och toddy åter? Jag ser blott mörker vart jag ser och börjar snart att frysa — skall molnen aldrig skingras mer och ingen näsa lysa? Min gumma hon tar saken lätt och lider ingen skada — i pannan lägger hon en klick av vanlig hårpomada, och fast lavendel och viol de dofta, hennes munkar, så måste man dem skölja ned med några vatten­ klunkar. Förlåt mig, moder Svea, att du otack blott får röna! I sången har man kallat dig den glädjerika, sköna. 68 —