i Vem täljde väl de striders tal, när i var kö man stod, när mjölken kom, så blå och' skral, när fläsk ej fanns för hungerns kval, när snäst man gick från bod till bod, då krävdes tålamod. Och fördes vi att bo i glans bland guldmoln i det blå, det blev för oss en annan dans, där kanske mat och pilsner fanns, men jobbarna de skulle stå inunder och se på. Din blomning stannar i sin knopp, den vissnar bort i tvång; och minskar gör vår stackars kropp för varje dag som rinner opp — snart trycka vi på en kupong vår fosterländska sång. - 84