Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dataöverföring: Datatransmissionärens intryck av USA, av Olle Dopping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eftersom frekvensutrymmet på en
kabel eller en radiolänkförbindelse är
begränsat, gäller det att hushålla med
bandbredden. Enligt den s. k.
informationsteorin är den informationsmängd,
som per tidsenhet kan överföras på
en kanal, proportionellt mot
bandbredden. Den beror också av
signal/störningsförhållandet, dvs. av hur stark
signalen är i förhållande till störningarna.
Eftersom en telefonförbindelse inte
klarar frekvenser ända ned till noll
måste man för dataöverföring
översätta de binära siffrorna till toner. Det
vanligaste systemet är att man
använder en ton för binär nolla och en
annan ton för binär etta och att man
överför siffrorna i serie, alltså en i
taget. (En annan möjlighet är att
överföra flera toner samtidigt och på det
sättet exempelvis transmittera alla
biniter i ett tecken parallellt.)
Omvandlingen mellan de binära
tecknen å ena sidan och telefonlinjens
toner å den andra handhas av ett s. k.
modem (av modulator-demodulator) i
vardera änden av linjen. På svenska
faller det sig väl naturligast lägga
tonvikten på sista stavelsen i detta ord.
En teleförbindelse för dataöverföring
slutar alltså i ett modem, som i sin
tur är elektriskt förbundet med en
ändutrustning, en terminal, som kan vara
t. ex. en datamaskin, en elskrivmaskin
eller en hålremsläsare. Mera om
terminalerna längre fram.
I Sverige tillhandahålls
modemutrustningarna i allmänhet av televerket, som
för detta tar en viss inträdesavgift och
kvartalsavgift. Vid telex och andra
telegrafisystem brukar
modemutrustningarna sitta i telefonstationen utom
synhåll för abonnenten, men när
abonnenten vill utnyttja en hel
telefonförbindelses bandbredd får han
modemutrustningen installerad i sina egna
lokaler. Terminalen är däremot inte
televerkets utom när det gäller telex
och vissa förhyrda
telegrafförbindelser.
Dataöverföringshastigheten kan anges
i antal binära siffror (biniter) per
sekund. Vid serieöverföring talar man om
antalet baud, som för alla praktiska
ändamål vid serieöverföring är lika
med antalet biniter per sekund.
På det svenska telenätet klarar man
1 200 baud på en telefonförbindelse,
uppkopplad med fingerskiva. Det
motsvarar cirka 130 tecken per sekund,
alltså en bråkdel av hastigheten hos
en radskrivare, hålremsläsare eller
hålkortsläsare. På fast uppkopplade
telefonförbindelser kan man köra med
dubbla hastigheten, 2400 baud.
I USA ser man nu en tendens att
utveckla mera komplicerade och
dyrbara modem, som tillåter högre
dataöverföringshastighet. Man är redan i
färd med att gå över från 1 200 till
2000 baud på tillfälligt uppkopplade
förbindelser, och man kommer snart
att kunna överföra flera tusen baud
på en fingerskiveuppkoppiad
telefonförbindelse. I Sverige kanske vi inte
utan vidare kan vänta samma
tendenser. Med svenska televerkets
prispolitik är det för de flesta brukare
modem och terminaler som kostar
pengar, under det att samtalsavgifterna vid
våra måttliga trafikmängder blir mera
begränsade, och för oss är det i varje
fall under de närmaste åren i
allmänhet viktigare att få billiga modem och
terminaler än att kunna utnyttja
linjerna så hårt som möjligt.
Ett exempel på hårt utnyttjande av
teleförbindelser är AAVD, Automatic
Alternate Voice and Data. Detta
förekommer tills vidare på en linje
mellan New York och Puerto Rico men
skall införas på flera
atlantförbindelser. Man kör i snabb växling tal och
data över en telefonlinje. Så fort en
abonnent pauserar under minst 100
millisekunder sänder man ett block
om 200 biniter. Eftersom
abonnenterna inte kan prata i munnen på
varandra över en långdistansförbindelse med
ekospärrar är alltid minst 50 procent
av linjens kapacitet tillgänglig för
datasändning. Det är emellertid
tvivelaktigt om detta avancerade system
kommer att ha kvar sitt
existensberättigande i längden, ty priserna på
långdistansförbindelser är på
nedgående, tillgången på förbindelser är i
ökande, och ändutrustningarna för
AAVD är dyra.
Så mycket om dataöverföring på en
telefonlinjes bandbredd. Men i USA
offereras numera en stor variation av
bandbredder. Western Union, som är
telegrafföretaget — till skillnad från
Bell System, som i större delen av
USA har hand om
telefonförbindelserna — erbjuder sålunda numera en
”switched wide band service”. En
abonnent kan med fingerskiva eller
motsvarande koppla in sig till vilken
annan abonnent som helst på detta nät,
och han kan också välja vilken
bandbredd han för tillfället vill utnyttja. För
närvarande finns det båra ett litet
antal alternativ att välja emellan, alla
med relativt blygsam bandbredd, men
avsikten är att längre fram bygga ut
systemet till högre hastigheter.
Telefonbolagen medger inte samma
möjlighet till val av bandbredd med
fingerskiva, men de tillåter i alla fall
att man disponerar flera
telefonkanaler — 12, 60 eller 240 stycken.
Här i Sverige har det hittills bara
varit aktuellt med 12 telefonikanaler på
en gång. På en 12-grupp med en
bandbredd av 48 kHz kan man i
allmänhet överföra 40 800 baud, vilket är 17
gånger så mycket som på en enda,
fast uppkopplad telefonikanal. I USA
ökar man nu till 50 000 baud. En av
kunderna på en sådan
bredbandservice är IBM, som hyr 225 000
ledningskilometer i ett bredbandsnät.
Jag nämnde tidigare hur man med
hjälp av modem anpassar en vänlig
telefonförbindelse för dataöverföring.
Allt oftare gar man numera också den
motsatta vägen. Man bygger
teleförbindelser för data i form av pulser.
När man skall överföra tal använder
man en relativt enkel anordning som
tar prov på talvågen med bestämda
tidsintervall, t. ex. var 125:e
mikrosekund, och översätter spänningsvärdet
till ett binärt tal, som sänds över i form
av pulser. Denna s. k.
pulskodmodulering (PCM) skulle i och för sig medge
högre dataöverföringshastigheter än
det konventionella telefonsystemet,
men så länge PCM bara förekommer
på vissa sträckor håller man fast vid
det gamla modemsystemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
