Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Jag blir försummad och försörjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är med Em’ly som med mig», sade Peggotty,
»hon skulle gärna vilja se honom.»
Em’ly blef förlägen då alla sågo på henne, sänkte
hufvudet och rodnade ytterligare. Då hon efter en
stund tittade upp genom de nedhängande lockarna
och märkte, att vi fortfarande betraktade henne —
det kunde jag ha hållit på med i timtal — sprang hon
sin väg och kom ej tillbaka förrän nära sängdags.
Jag lade mig i den vanliga lilla sängen, i båtens
akter, och vinden drog klagande fram öfver
sandstranden liksom den fordom gjort. Men nu kunde
jag inte värja mig för den tanken, att den klagade
öfver dem som gått bort, och i stället att tänka att
hafvet skulle kunna stiga om natten, göra båten flott
och draga den med sig, tänkte jag, att hafvet stigit,
sedan jag sist hörde dessa ljud, och dränkt mitt
lyckliga hem. Jag minns, att då vinden och vattnet
blefvo mindre hörbara för mitt öra, gjorde jag ett
litet tillägg till mina böner och bad, att jag skulle
bli gift med lilla Em’ly när jag blef stor, hvarefter
jag i en kärleksfull stämning somnade.
Dagarna förgingo ungefär på samma sätt som
förra gången, med undantag — och undantaget var
stort — att Em’ly och jag numera sällan vandrade
utmed stranden. Hon hade läxor att läsa, sömnad
att utföra; större delen af dagen var hon borta. Men
jag kände på mig, att äfven om så icke varit, skulle
det inte blifvit så många gemensamma promenader
som förr. Yr och full af barnsliga infall som Em’ly
var, fanns det mer af kvinna hos henne än jag trott.
På ett år tycktes hon ha hunnit om mig ett godt
stycke. Hon tyckte om mig, men hon skrattade åt
mig och plågade mig; gick jag att möta henne, smög
hon sig hem en annan väg och stod och skrattade
i dörren när jag helt snopen kom tillbaka.
Roligast tyckte jag det var, då hon helt lugnt satt och
arbetade vid ingången till båten och jag satt på
tröskeln och läste högt för henne. I denna stund
förefaller det mig som om jag aldrig sett ett sådant
solsken som de där klara aprildagarnas, att jag aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
