Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Jag blir försummad och försörjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
sett en sådan liten solljus varelse som den hvilken
satt där i ingången till den gamla båten, att jag
aldrig skådat en sådan himmel, ett sådant vatten eller
så härliga fartyg som de, hvilka seglade bort i den
gyllene dagern.
Redan samma dag vi kommit, visade sig mr.
Barkis på aftonen, ytterligt tomögd och tafatt med
en apelsinpåse inknuten i en näsduk. Som han alls
icke sade något om denna sin tillhörighet, antogo
vi, att ban råkat glömma den kvar då han gick,
men då Ham sprang efter honom med
apelsinknytet, underrättade han honom om att det var ämnadt
åt Peggotty. Efter denna inledning uppenbarade han
sig hvar afton precis vid samma tid och alltid med
ett litet knyte, som han aldrig sade någonting om
men alltid ställde kvar bakom dörren. Dessa gärder
af en öm känsla voro af ganska omväxlande och
särdeles excentrisk beskaffenhet. Bland annat minns
jag en dubbel sats grisfötter, en stor nåldyna, en
kappe äpplen, ett par svarta örhängen, litet
portugisisk lök, ett domipospel, en kanariefågel med bur
och en salt fläskbog.
Mr. Barkis* kurtis var, hvad jag kan minnas,
ganska egendomlig. Mycket sällan sade han något, utan
satt framför eldbrasan ungefär i samma ställning som
på sin kärra, oafvändt stirrande på Peggotty, som
satt midt emot honom. En kväll gjorde han,
antagligen sporrad af kärleken, ett utfall på vaxbiten>
som hon begagnade att vaxa tråden med, stoppade
den i västfickan och behöll den. Sedan visste han
ingenting roligare än att, då hon behöfde den, taga
fram den halfsmält och fastklibbad som den var vid
fickfodret, för att åter stoppa ned den igen, då den
var begagnad. Han tycktes njuta af sin tillvaro och
alls icke känna sig förpliktad att tala. Jag tror inte
heller, att han besvärade sig med någon konversation
när han en stund gick ut och gick med henne på
sandreflarna; han frågade henne visst bara ibland,
om hon var riktigt nyter och galant. Jag minns»
att ibland brukade Peggotty, sedan han gått, sätta
12. — Dickens, David Copperfield.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
