Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Gamla ställen och nytt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
tystnad, där han stod med hufvudet lutadt mot handen
och dystert blickade ned på elden. Till sist bad
jag honom allvarligt och innerligt tala om för mig,
hvad det var som så förstämt honom, och låta mig
dela hans bekymmer, om jag också inte kunde ge
honom något råd. Men innan jag slutat, började han
skratta — först försmädligt, men sedan med
återvändande glädtighet.
»Åh, det är ingenting, Bellis, rakt ingenting»,
sade han. »Jag sade dig ju på hotellet i London,
att jag ibland är dåligt sällskap åt mig själf. Nu har
jag plågat mig duktigt en stund — kanske ansattes
jag af maran. Det händer ibland, att barnsagor gå
igen i minnet och tagas för annat än de äro. Jag
tror, att jag förblandade mig med den där stygga
gossen, som ’inte lät varna sig’ och som uppslukades
af lejonen —antagligen ett finare uttryck för att gå
för hin i våld. Jag tror, att jag ansatts af hvad
gamla gummor kalla nervattacker. Jag har varit
riktigt rädd för mig själf.»
»Någonting annat är du visst inte rädd för»,
sade jag.
»Det är möjligt, fastän jag nog kan ha mycket
annat att frukta», svarade han. »Ja, nu är det öfver!
Jag tänker inte få något återfall, David, men det
skall jag säga dig än en gån g, min heders bror,
att det varit godt för mig och för flera än mig, om
jag haft en kraftfull och förståndig far!»
Hans ansikte var alltid uttrycksfullt, men aldrig
Kar jag sett det uttrycka ett så mörkt allvar som då
han sade de där orden, med blicken riktad mot elden.
»Nu bort med alla griller!» sade han och gjorde
en rörelse med handen, som om han kastat ifrån
sig någonting lätt. »Jag säger som Macbeth: ’Det
borta är, och jag är man igen’. Och nu skola vi
tänka på att äta middag, så vida jag inte som Macbeth
stört festen för dig, Bellis, med en beundransvärdt
spelad sinnesoro.»
»Men hvart ha de alla tagit vägen?» sade jag.
»Det vete Gud», sade Steerforth. »Sedan jag gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
