Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Goda och onda änglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
att göra ett litet uppehåll för de två sista orden —
»har varit oförsiktig, var det inte så, mr. Heep?»,
»Mycket, mycket oförsiktig, master Copperfield»,
svarade Uriah med en blygsam suck. »I sanning
mycket oförsiktig! Men vill ni inte vara god och
kalla mig Uriah ? Det låter som förr i världen.»
»Låt gå för Uriah då», sade jag, med svårighet
utstötande namnet.
»Tack, tack!» gentog han med innerlighet. »Tack,
master Copperfield! Det jär som när gamla vindar
susa, gamla klockor brusa, då jag hör er säga Uriah.
Förlåt mig. Hvad var det jag talade om?»
»Om mr. Wickfield», upplyste jag.
»Ja visst, så var det», sade Uriah. »Han har
varit mycket oförsiktig, master Copperfield. Det är
ett ämne, som jag inte skulle vilja vidröra inför någon
varelse utom er. Och till och med inför er vidrör
jag det helt lätt — se där allt! Om någon haft min
plats under de sista åren, skulle han ha haft mr.
Wickfield — som är en så hederlig man, mr. Copperfield —
han skulle ha haft mr. Wickfield i sitt våld. Under
sin tumme», tillade Uriah mycket långsamt i det han
sträckte ut sin rofdjurshand öfver bordet och tryckte
sin egen tumme emot det tills bordet och hela rummel
skakade.
Om jag nödgats se honom med sin platta fot
trampa på mr. Wickfields nacke, tror jag knappt
jag kunnat afsky honom mera än jag gjorde nu.
»Åh, bevars väfy master Copperfield», fortfor han
med en mild röst, som starkt kontrasterade mot
tummen, hvars hårda tryck mot bordet alls icke
minskades, »det är inte tu tal om det. Det skulle ha blifvit
förluster, vanära, jag vet inte allt hvad. Mr.
Wickfield vet det, han. Jag är det ringa verktyget, som
ödmjukt fått tjäna honom, och nu för han upp mig på
en höjd, som jag knappast hoppats att nå. Hvad jag
bör känna mig tacksam!» Med ansiktet fortfarande
vändt åt mig då han slutat tala, men utan att se på
mig, lyfte han sin knotiga tumme från den punkt, mot
30 — Dickens, David Copperfield,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
