Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Goda och onda änglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
field, och att jag ytterligare skall kunna bli det. O,
hvilken hederlig man han är, mister Copperfield, men
hvad han varit oförsiktig!»
»Det iär ledsamt att höra det», sade jag och kunde
icke hindra mig att tillägga, »i alla afseeenden.»
»Just det, mister Copperfield», svarade Uriah. »I
alla afseenden. Framför allt miss Agnes! Ni, mister
Copperfield, kommer nog inte ihåg era egna vältaliga
uttryck, men nog minns jag, att ni en gång sade,
att alla måste beundra henne, och att jag tackade
er för det I Ni har väl glömt det eller hur, master
Copperfield ?»
»Nej», svarade jag kort.
»O, hvad det gläder mig, att ni inte glömt det!»
utbrast Uriah. »Tänk, att ni skulle vara den som först
tände ärelystnadens eld i mitt ringa bröst, och att
ni inte glömt det! O! — Ursäktar ni, om jag ber att
få en kopp kaffe till?»
Någonting i hans ton, då han talade om
ärelystnadens eld, och någonting i den blick han då sände
mig, hade kommit mig att rycka till, som om jag sett
honom upplyst af en blixtstråle. Återkallad till
besinning af hans med en helt annan röst framställda
begäran, lät jag rakvattenspannan flöda, men jag gjorde
det med ejn darrning på handen, en plötslig känsla af
att jag ej var honom vuxen och en bäfvande,
misstänksam oro för hvad han skulle säga härnäst, som
säkert icke undgingo hans iakttagelse.
Han sade ingenting alls. Han rörde om sitt kaffe,
han läppjade på det, han strök sig sakta om hakan
med sin beniga hand, han såg på elden, han
blickade omkring sig i rummet, han flämtade snarare;
än log åt mig, han vred och slingrade sig i
aktningsfull underdånighet, han rörde åter omkring kaffet
och läppjade åter på det, men återupptagandet af
konversationen öfverlämnade han åt mig.
»Jaså», sade jag till sist, »mr. Wickfield, som ar
vard femhundra gånger så mycket som ni — eller jag»
— om det gällt lifvet hade |ag inte kunnat låta bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
