Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXI. En större förlust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
ömma, och goda ni alla varit mot mig — tänk inte pä
att du och jag skulle ha gift oss, men försök att tänka,
att jag dog när jag var liten och ligger begrafven
någonstädes. Bed Gud\ som jag vändt mig bort från,
förbarma sig öfver morbror! Säg honom, att jag älskar
honom dubbelt så mycket som förr. Blif hans tröst.
Älska någon god flicka, som för dig blir hvad jag förr
var för morbror och som blir dig trogen och värdig,
och ma du aldrig känna någon annan skam än mig.
Gud välsigna er alla! Jag skall ofta på mina knän
be för er alla. Om inte han för mig hem som sin fru
och jag inte kan be för min egen räkning, skall jag be
för er alla. Min ömmaste afskedshälsning till morbror.
Mina sista tårar, mina sista tacksägelser till morbror/’»
Det var allt.
Långt efter sedan jag upphört att läsa, stod han
ännu och såg på mig. Till sist dristade jag mig att
taga hans hand och bedja honom, så innerligt jag
kunde, att söka lugna sig. Han svarade: »Tack^
sir, jag tackar er I» utan att göra en rörelse.
Ham talade till honom. Mr. Peggotty hade så
pass känsla för hans bedröfvelse, att han kramade
hans hand, men för öfrigt förblef han alltjämt i samma
tillstånd, och ingen vågade störa honom.
Långsamt flyttade han till sist sina ögon från
mitt ansikte, som om han vak|n]at från en vision, och
såg sig om i rummet. Därefter sade han med låg
röst:
»Hvem är mannen? Jag vill veta hans namn.»
Ham såg på mig, och plötsligt var det som om
jag ryggat tillbaka för ett slag.
»Det är väl en man, som misstänktes», sade mr.
Peggotty. »Hvad heter han?»
»Master Davy !» bad Ham. »Gå ut en liten stund,
och låt mig säga honom hvad jag måste. Ni bör inte
höra det, sir.»
Äter kände jag samma stöt. Jag sjönk ned på
en stol och försökte frammumla ett svar, men: min
tunga var söm, fastlåst och min syn svag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
