Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXII. Början af en lång resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
gått! Hon var som en annan människa. Hon var så
hängifven, så känslig för hvad som var klokt att säga
och hvad som var klokt att lamna osagdt, så helt
ioch hållet glömsk af sig själf, och hon gick så upp
i sin omgifnings sorg, att jag riktigt fick vördnad för
henne. Och hur arbetade hon inte den dagen ! Det
var mycket, som skulle bäras upp från stranden och
stufvas in i uthuset — till exempel åror, nät, segel,
linor, sparrar, hummerhinkar, ballastsäckar och
dylikt ; och fastän hjälp icke saknades, ty det fanns inga
arbetsföra händer i närheten, som inte gärna arbetat
för mr. Peggotty och ansett sig väl lönade genom
att ha blifvit anlitade, envisades hon hela dagen att
släpa på bördor, som öfverstego hennes krafter, och
springa fram och tillbaka i sin villighet att uträtta
ärenden. Att klaga öfver egna olyckor föll henne1
inte in — det var som om hon glömt, att hon
någonsin lidit af sådana. Midt under sitt deltagande
bibehöll hon ett jämnmod och en glädtighet, som icke
utgjorde den minst öfverraskande delen af hennes
förändring. Någon grälaktighet kom inte i fråga. Jag
märkte inte ens, att hennes röst darrade eller att en
tår föll från hennes öga under hela dagen, förrän det
började skymma, då hon och jag och mr. Peggotty
blifvit ensamma, och han somnat af ren utmattning.
Då brast hon i halfkväfda snyftningar och började
gråta, drog mig med sig till dörren och sade: »Gud
välsigne er, master Davy! Var alltid den stackars
mannens vän!» Och så sprang hon ut för att tvätta
bort tårarna från ansiktet och kunna sitta helt stilla
med sitt arbete bredvid honom, då han vaknade.
Kort sagdt, då jag gick ifrån dem på kvällen, kände
jag, att hon var mr. Peggottys stödjestaf i hans
bedröfvelse, och jag kunde ej nog begrunda den
lärdom mrs. Gummidges beteende gifvit mig och den
nya erfarenhet jag genom henne gjort.
Klockan var mellan nio och tio då jag på inin
sorgsna vandring genom staden stannade vid mr.
Omers dörr. Saken hade gått honom så djupt till
sinnet, så sade hans dotter, att han varit mycket mod-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
