Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Ofog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
757
Jag undrade hvad det var hon tänkte på, då
jag med tyst förtjusning såg på den lilla mjuka
handen, som färdades uppför knappraden på min rockb
och på det lockiga håret, som låg mot mitt bröst,,
och på ögonhåren, som skuggade de nedslagna
ögonen, sakta höjande sig då de följde de sysslande
fingrarna. Till sist lyftes hennes ögon möt mina, och
hon stod nu på tå för att tankfullare än vanligt ge
mig den där dyrbara lilla kyssen — en, två, tre gånger
— och så lämnade hon rummet.
Alla återvände tillsammans fem minuter efteråt,
och Doras ovanliga tankfullhet var som bortblåst. Hon
förklarade skrattande, att Jip skulle utföia alla sina
konster innan diligensen kom. Detta tog tid — icke
så mycket på grund af konsternas mångfald som
af Jips motsträfvighet — och de hade icke hunnit
afslutas, då hästarna stannade utanför porten. Ett
hastigt men ömt farv,äl mellan Agnes och Dora!
Dora sk;ulle skrifva till Agnes — som inte fick fästa
sig vid att hennes bref voro enfaldiga, sade hon —,
och Agnes skulle skrifva till Dora; och’ så sade de
hvarandra farväl för andra gången vid vagnsdörren,
(och för tredje då Dora, trots miss Lavinias
föreställningar, sprang ut än en gång för att vid vagnsfönstret
påminna Agnes om att hon skulle skrifva, och skaka
sina lockar åt mig, där jag satt uppe på kuskbocken,.
Diligensen stannade för vår räkning vid Covent
Garden, där vi skulle taga en annan vagn till Highgate.
Jag gladde mig åt den lilla promenaden mellan
stationerna, ty jag ville höra Agnes berömma Dora. Och
hvilket beröm blef det icke! Hur kärleksfullt och varmt
anbefallde det icke åt min ömmaste omsorg den täcka
varelse jag vunnit, och huru vittnade det icke om
förståelse af hennes okonstlade behag! Hur
omtänksamt erinrade det mig icke — utan minsta anspråk
på öfverlägsenhet — om mitt ansvar i förhållande till
det fader- och moderlösa barnet!
Aldrig, aldrig hade jag älskat Dora så djupt och
sant som jag älskade henne den kvällen. Då vi åter
stigit af och i den stjärnljusa kvällen vandrade framåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
