Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LI. Början af en längre resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Men då Peggotty lyste mig upp till en liten
kammare, där krokodilboken låg i beredskap för mig på
bordet, sade hon mig, att han var alldeles oförändrad.
Hon trodde — och hon grät, då hon sade det — att
hans hjärta var krossadt, ehuru han var lika modig
som mild och arbetade ihärdigare och bättre än
någon annan båtbyggare på något varf där i trakten.
Det kunde hända ibland om aftnarna, att han
började tala om deras forna lif i den gamla båten, och
då nämnde han någon gån g Emily från den tid, då
hon var barn. Men han nämnde henne aldrig som
vuxen.
Jag trodde mig ha läst i hans ansikte, att han
önskade tala med mig mellan fyra ögon. Jag beslöt
därför att gå toch möta honom följande afton, då
han kom hem från sitt arbete. Sedan jag fattat detta
beslut, somnade jag. Den aftonen var den första
sedan länge då ljuset togs från fönstret, mr. Peggotty
hvilade i sin gamla hängmatta i den gamla båten, och
vinden susade med det gamla ljudet kring hans
hufvud.
Hela nästa dag var han sysselsatt med att
afyttra sin fiskarbåt och sin redskap, packa in och till
London på lastvagn afsända de tillhörigheter, som
han trodde sig kunna få gagn af, och göra sig af
med de öfriga eller skänka dem till mrs. Gummidge.
Hon stod honom bi hela dagen. Som jag hyste en
vemodig önskan att få se den gamla båten innan
den blef stängd, stämde jag möte med dem där på
kvällen. Jag hade emellertid ordnat det så att jag
dessförinnan skulle träffa Harii.
Det var inte svårt att komma i hans väg, då jag
visste hvar han arbetade. Jag mötte honom på ett
afsides liggande ställe vid stranden, där han måste
gå fram, och jag vände om för att han skulle få
tillfälle att tala med mig, om han verkligen önskade
det. Jag hade icke misstagit mig på hans
ansiktsuttryck. Vi hade inte gått länge tillsammans, förrän
han sade, utan att se på mig:
»Master Davy, har ni sett henne?»
58. — Dickens, David Copperfield.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
