Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LII. Jag är närvarande vid en explosion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
dagen. Jag skall säga, att ni är en gammal stygg
gumma, om ni inte far med.»
»Se så, Blomma Lilla», sade min tant. »Du vet, att
du inte kan reda dig utan mig.»
»Jo, det kan jag», sade Dora. »Jag har inte det
minsta gagn af er. Ni springer aldrig upp och ner
i trapporna för min räkning, så lång dagen är. Ni
sitter aldrig och berättar historier för mig om Doady,
när han kom med utslitna skor, höljd af damm —
o, hvad det var synd om den lilla stackarn! Ni gör
aldrig det minsta för att roa mig, gör ni det, ni kära
tant ?» Dora skyndade sig att kyssa henne och tillade:
»Jo, det gör ni visst! Jag skämtar bara!» för att inte
min tant skulle tro, att hon verkligen menade det.
»Men tant», sade Dora i smeksam ton, »hör nu
på. Ni måste fara. Jag släpper er inte, förrän ni
gör som jag vill, och jag skall plåga min stygga
gosse alldeles förskräckligt, om han inte öfvertalar er
att följa med. Jag skall bli alldeles odräglig och Jip
med. Om ni inte far, så kommer ni att ångra er
både länge och väl, för att ni inte varit snäll. För
öfrigt», sade Dora i det hon strök tillbaka håret och
undrande betraktade min tant och mig, »hvarför skulle
ni inte fara båda två? Så sjuk är jagi väl inte heller
— är jag det?»
»Hvilken fråga!» utbrast min tant.
Hvilket infall!» sade jag.
»Ja, jag vet nog, att jag är en liten enfaldig
varelse», sade Dora och lät långsamt blicken gå från
den ena till den andra, och så räckte hon fram sin
täcka mun för att kyssa oss, där hon låg på soffan.
»Nå, så far då båda två, annars tror jag er inte, och
då gråter jag.»
Jag såg på min tant, att hon nu började gifva
med sig, och Dora ljusnade, ty äfven hon märkte det.
»När ni komma tillbaka, ha ni nog så mycket att
berätta, att det dröjer minst en vecka innan jag kan
begripa det!» sade Dora. »Åtminstone vet jag, att
om det gäller affärer, dröjer det länge innan jag
förstår det, och säkert hänger det på något sätt ihop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
