Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LV. Storm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
982
sig, och det förlänade stormen nya fasor, verkliga
och inbillade.
jag kunde inte äta, jag kunde inte sitta stilla,
jag kunde inte hålla ut med någonting. Någonting
inom mig, en svag motsvarighet till den yttre stormen,
rörde ,upp mina minnens djup och ställde till
tumult däri. Men trots denna förvirring i mina
tankar, som böljade likt det dundrande hafvet, stodo
dock stormen och min oro för Ham alltid i förgrunden.
Min middag bars ut nästan orörd, och jag
försökte att uppfriska mig med ett par glas vin.
Förgäfves. Jag föll i en dof slummer framför elden> utan
att förlora medvetandet vare sig af ovädret utomhus
eller af platsen där jag var. Båda behärskades nu
af en ny och obestämbar fasa; och då jag vaknade
— eller, rättare sagt, skakade af mig den dvala,
som höll mig fast i stolen — skälfde hela min varelse
af en oförklarlig fruktan, jag visste ej för hvad.
Jag gick af och an i rummet, försökte läsa i en
gammal tidning, lyssnade till de hemska ljuden —
såg ansikten, tilldragelser pch figurer i elden. Till
sist plågades jag till den grad af den ostörda
klockans jämna tick-tack på väggen, att jag beslöt att
gå och lägga mig.
På en sådan afton kändes det lugnande att få
höra, att några af husets tjänare kommit öfverens om
att sitta uppe till morgonen. Jag gick till sängs,
utomordentligt trött och tungb det första jag lagt
mig, försvunno dessa känslor som genom ett
trollslag, jag var spritt vaken, och alla mina sinnen voro
ovanligt skärpta.
I timtal låg jag och lyssnade till stormen och
hafvet; än tyckte jag mig höra skrik ute på djupen,
än affyrandet af signalskott, än dånet af störtande
hus i staden. Flera gånger gick jag upp och såg
ut, men upptäckte ingenting annat än reflexen af
mitt smala ljus i fönsterrutan och mitt eget tärda
ansikte, som blickade emot mig från det svarta
tomrummet.
Till sist nådde min oro en sådan höjd, att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
