- Project Runeberg -  David Copperfield /
994

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVI. Det nya såret och det gamla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

994

Känner ni er nu belönad för era mångåriga
mödor?»

»O, miss Dartle, blygs I O, hvad ni ar grym!»

»Hör ni inte», svarade hon, »att jag! vill tala
till henne! Ingen m^akt på jorden får hindra mig,
då j,ag står här! Har jag tegat alla dessa år för att
inte få tala nu? Jag älskade honom högre än ni
någonsin älskat honom!» skrek hon och vände sig
häftigt mot henne. »Jag hade kunnat älska honom
utan att begära någon genkärlek. Om jag varit
hans hustru, kunde jag ha gjort mig till slaf för hans
nycker, om han blott skänkt mig ett enda kärleksfullt
Ord om året. Ja, jag skulle ha gjort det. Hvem
Vet det bättre än jag? Ni var fordrande, stolt,
små-sinnad och själfvisk. Min kärlek skulle varit
hän-gifv|en — trampat er pjoskiga känsla under fötterna!»

Med flammande ögon stampade hon i golfvet,,
kbm om hon bokstafligen velat göra det.

»Se på det här!» sade hon och slog äter med
skoningslös hand till ärrjet. »Då han kom till
besinning af hvad han gjort, ierkände han det och
ångrade sig. Jag kunde sjunga för honom och tala
med honom och visa mitt lifliga intresse för allt hvad
han företog sig och med möda förvärfva de
kunskaper, som mest roade honom. Då han var mest
©fördärfvad och sann älskade han mig. Ja, det
gjorde han. Mången gång, då han af färdade er
med ett flyktigt ord, slöt han mig till sitt
hjärta.»

Hion sad«e detta med gäckande stolthet midt i
sitt ursinn|e ty fö’ga mindre var det — och dock
mied ett lifligt minne af det förflutna, i hvilket den
slocknande glöden af en mildare känsla flammade
upp !ett ögbnblick.

»Jag sjönk så småningom ned — som jag bort
v>eta att jag skulle, men jag bländades af hans
goss-lika hängifv|enhet —- jag sjönk ned till en docka, en
leksak, som han roade sig med på en ledig stund,
tog upp och kastade ifrån sig, allteftersom hans flyk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0996.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free