Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVIII. Frånvaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioi 7
Jag hade alltid känt min egen svaghet i förhållande
till hennes beständighet och själsstyrka, och nu kände
jag den mera än någonsin. Hvad jag än kunnat
vara för henne eller hon för mig, om jag för länge
i världen sedan visat mig henne mera värdig, var
jag icke nu, var hon icke nu. Den tiden var förbi.
Jag hade låtit den gå mig ur händerna och förtjänat
att mista henne.
Att jag led mycket under dessa strider, att de
uppfyllde mig med sorg och samvetskval och att jag
hela tiden hade en känsla af att heder och samvete
ålade mig att med blygsel afvisa hvarje tanke på att
vända mig till den älskade flickan, nu då mina
förhoppningar vissnat, efter att ha lättsinnigt vändt mig
från henne då de voro ljusa och friska — en reflexion,
som låg vid roten af hvarje min tanke på henne —
är alltsammans lika sant. Jag försökte nu icke ens
att dölja för mig själf, att jag älskade henne, att
jag hängifvet älskade henne, men jag sade mig med
full öfvertygelse, att nu var det för sent och att det
förhållande, som sedan gammalt ägt bestånd mellan
oss, måste förblifva prubbadt.
Ofta och mycket hade jag tänkt på Doras ord då
hon skildrat för mig hvad som kunnat inträffa under
de år, som aldrig skulle sätta oss på prof i den vägen.
Jag hade begrundat huru de ting, som aldrig hände,
iofta äro lika påtagliga i sina verkningar som dè
hvilka inträffat. Själfva de år hon talat om hade i
verkligheten tjänat till min tuktan, och de skulle
kanske ha gjort det äfven om vi icke skilts från
hvarandra i vår dårskaps tidigaste skede. Jag sökte
förvandla det, som kunnat vara mellan mig och
Agnes, till medel att göra mig mera osjälfvisk, mera
fast, mera medveten om mig själf och mina fel och
brister. Begrundandet af hvad som kunnat vara ledde
mig sålunda till öfvertygelse om att det aldrig kunde
blifva.
På detta villrådighetens och själfmotsägelsernas
gungfly irrade min själ från tiden för min afresa till
tiden för min hemkomst tre år därefter. Tre år hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
