Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flit. Verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
FINNA. FLIT. VERKSAMHET.
Men icke mindre var de bägge syskonens förvåning, när de
här ingenting annat sågo än tvenne efter utseendet ganska
gamla och tämligen slitna handskar af tunnt skinn. De ville
knappt tro sina ögon. Huru skulle den käre bortgångne
fadren så kunnat bedraga den ene af dem? De genomsökte
asken ånyo. Nej, det fanns ingenting annat. Slutligen togo
de ined förakt de gamla handskarna för att kasta dem bort.
De varseblefvo då att det med gult silke var stickadt en
inskrift vid hvardera handskens krage. På den ena stod med
tämligen tydliga bokstäfver »Flit», och på den andra
»Ordning». — Inemot fem år hade förgått sedan syskonen
skildes. En afton kom brodern, som slösat bort sin arfvedel,
och nu var en tiggare, till en liten gård. Ljusen lyste
vänligt genom fönstren. En ung kvinna satt vid en spinnrock.
Glädje och förnöjsamhet lyste ur hennes ansikte. Hela
stugan liknade på det fullkomligaste hans aflidne faders.
Snygghet, trefnad, ordning rådde öfverallt. Vid det den olycklige
inhöljd i aftonens dimma stod utanför fönstret och såg in
i stugan, kom en ung man in genom dörren. Med friskt
ansikte, strålande ögon och en viss blyghet i väsendet
nalkades den unge mannen den vid spinnrocken sittande
kvinnan. Där uppstod följande samtal: Den unge mannen: »Jag
har ett särdeles ärende till dig, kära Hanna, i afton. Vill
du höra mig?» — Den unga kvinnan: »Gärna, husbonde!
Säg, hvad är det. Jag vill gärna göra hvad jag kan.» —
Den unge mannen: »Sedan du kom i mitt hus har allting
blifvit så trefligt, så ljust och glädjefullt, att jag kan icke
nog förundra mig däröfver. Din outtröttliga flit och ditt
sällsynta ordningssinne hafva på det förunderligaste verkat
till husets förkofran. Min moder var just en sådan kvinna
som du. Jag kan icke släppa dig, kära Hanna; du får aldrig
flytta ur mitt hus. Säg, vill du blifva lios mig för alltid?
Vill du blifva min brud, min hustru?» — En hög rodnad
spred sig öfver Hannas kinder; hon blickade med sina blå,
trofasta, ärliga ögon upp i husbondens ansikte. Och vid det
hon så gjorde, igenkände den utanför fönstret stående
olycklige brodern, att det var hans syster. Alla hans lemmar
darrade, nu icke blott af hunger och köld, utan af ånger
och blygsel. Dock stod han ännu stilla för att afbida
utgången. Systern steg upp från spinnrocken, räckte den unge
mannen sin hand, och sade: »I Guds namn, ja! Dock med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
