Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lif. Lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIF. LEFVERNE.
377
icke frälsningsförkunnelsen för andra gängen, och de få icke någon
välsignelse uttalad öfver sig. — Lifvet, säger man i Österlandet, är ett träd,
på hvars rötter en hvit råtta (dagen) hvarje dygn gnager tolf timmar och
en svart råtta (natten) de återstående timmarna af dygnet. — Lifvet liknar
en bok. Dåren genombläddrar den flyktigt, den vise läser den med
eftertanke, emedan han vet, att han blott kan få läsa den en gång.
Strötankar: När du föddes, grät du, och de kringstående fröjdade sig. Lef
så, att vid din död de kringstående gråta, och du fröjdar dig. (Persiskt
tänkespråk.) — Att lefva, det är att utföra ett arbete, som är varaktigt,
det är att hopsamla andra ting än fåfängliga minnen, det är att vända hela
det närvarande i det kommande, det är att bereda sig till döden, att på
förhand göra denna till en seger, ärorik och odödlig. (A. Vinet.) —Förrän
du vet af det, är en timme, en dag, ett år tilländalupet, och du vet icke
hvart de hafva tagit vägen. När du lefvat femtio eller flera år, så säg
mig, om de icke synas dig korta och flyktiga, och om du väl skulle kunna
tro det, om du icke kunde läsa det i kyrkoboken. (Luther.) — Huru
eländigt, huru bedröfligt vore ej vårt lif, om det vore inskränkt till de få
dagar af bitter smärta, som vi tillbringa på jorden! Skulle vi i så fall af
uppriktigt hjärta kunna säga, att Gud är god? (Raphael.) — Förstår du
konsten att lefva, så förstår du ock konsten att dö. Ty att kunna dö är i
själfva verket ingenting annat än hafva lärt sig att lefva. Men endast
den har lärt sig att lefva, som kommit till ett lif, hvarom han, då han
trodde sig som bäst lefva, ingenting visste. — Det är en allvarsam sak att
dö, men en ännu allvarligare att lefva. —
Hvad är vårt lif? — För den ene bara
Ett tidsfördrif bland glada maskers skara,
En värdshuskväll, som tar omsider slut,
När sist de granna ljusen släckas ut.
Och för den sorgsne liknar det ett häkte,
Befolkadt endast af ett uselt släkte;
Af tid och rum är gallret i dess bur,
Man slår sig blodig mot den hårda mur.
För honom tycks det mest ett hospital,
Där tidens narrar gå i brokig bal.
Men för den fromme, som sin värld förstått,
Ar detta lif till sist en skola blott;
Det är en skola, ocli den Högste där
Oss tyder småningom vår själs rnystér,
Och när den skolan slutas om en tid,
Ej lifvet slutar, lifvet själft tar vid.
(C. D. af Wirsén.)
Lifvets korthet. — Man frågade en liten flicka,
hvarför hon arbetade så flitigt. Hon svarade: »Mitt ljus är nästan
nedbrunnet, och jag har icke mer än detta.» — Lifvet
liknar ett brinnande ljus. Någon gång brinner det alldeles ut,
men ofta blir det helt plötsligt och oförmodadt utblåst. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
