Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lif. Lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 LIF. LEFVERNE.
har vårt lif en gång slocknat, så hafva vi icke något annat.
Lifvet lefves blott en gång!
Lifvets dag. — Människans lif liknas vid en dag. Denna
dag kan för många delas i tolf timmar. Den första är
födelsestunden. Den andra tiden vid modersbröstet. Den tredje
den späda barnaåldern. Den fjärde barndomstiden. Den femte
ungdomstiden. Den sjätte vår middag, den fulla mannaåldern,
då Gud väntar af oss hörande öron och lydiga hjärtan, om
vi icke förut skänkt honom detta. Den sjunde timmen i vårt
lif är full af kors och lidanden. Den åttonde påminner oss
starkt om vår död och blodets pulsar slå saktare. Den nionde
kröker vår kropp för att erinra oss, att han snart skall
hamna hos sin moder jorden. Tionde timmen börja vi likna
döende, våra sinnen försvinna och våra krafter rinna bort.
I elfte äro vi en börda för oss själfva och våra vänner, och
vi längta efter döden, om vi annars ha hoppet om ett bättre
lif än detta. I tolfte timmmen kommer döden, natten
inbryter, då ingen kan verka. — Men Gud kallar dock många,
många under de första timmarna och tager från dem
dagsljuset, innan middagen kommit.
Vår färd öfver lifvets ström. — En yngling skulle en
gång af en färjkarl låta sätta sig öfver en bred ström. Stället,
dit han ämnade sig, låg alldeles midt emot bryggan. Men
roddaren vände båtstäfven uppåt strömmen, så att det
tycktes, att han skulle komma att landsätta ynglingen långt
ofvanför detta ställe. Han frågade därför: »Hvart ämnar ni
föra mig?» — »Rakt öfver strömmen», blef svaret. — »Om
detta skall vara rakt öfver strömmen, då har jag förlorat
allt ögonmått. Går det på det sättet, komma vi fyra eller
fem hundra famnar för långt upp.» — »Visserligen kan det
så synas, min nnge herre», svarade den gamle färjkarlen,
»men när vi komma midt i strömmen, skall den nog drifva
oss neråt igen. Min gamle fader brukade säga: ’En god
färjkarl, som med båt vill sätta öfver en ström, måste såsom
ock en god kristen sätta sitt mål en smula för högt, annars
kommer han att landa för långt ner. Den ene drifver
nämligen strömvattnet, den andre världsströmmen utför.’» — Hvad
h&nde nu! Jo, färjkarlen måste verkligen till slut anstränga
alla sin^ krafter för att kunna hålla sig så pass uppe, att
han icke landade längre ner, än han ämnade sig. Men yng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
