Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minne. Minnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
MINNE. MINNAS.
gick då fram till sin gamle fader, men ban kände icke heller
igen honom: »Jag vet icke, att jag har någon son», vardt
svaret. Slutligen frågade man honom, om han ännu kunde
påminna sig Herren Jesus Kristus? Vid denna fråga fingo
hans ögon liksom nytt lif, han försökte att lyfta handen (det
var kort före hans död) och ropade: »O ja, Herren Jesus
Kristus kommer jag ännu ihåg: Han är min frälsare och
Gud, genom hvilken jag hoppas att blifva salig!» — Kunna
vi icke vara vissa om, att syndares barmhärtige frälsare
icke skall öfvergifva dem, som älska honom med en så stor
kärlek, att icke ens vår naturs förfall kan utplåna den?
Saliga äro de som förtrösta på honom!
Minnet af en bedjande man. — En gammal from
man berättade en gång för sin själasörjare följande: När
jag var ungefär tolf år gammal, gick jag en gång genom
en skog och fick där se, huru en äldre man, som jag kände,
red fram, sysselsatt med att bedja. Han såg icke mig, och
då i hela nejden icke fanns någon människa, blef jag
snart öfvertygad, att han åtminstone icke bad för att blifva
sedd af människor. Detta gjorde på mig ett ganska djupt
intryck. Det var mig, såsom hade jag känt, huru den
osynlige Guden, med hvilken mannen talade, var här tillstädes
på ett så särdeles sätt, att jag bäfvade. Aldrig kunde jag
glömma denna händelse. Minnet däraf följde mig
beständigt, och det var detta som efter mer än trettio års förlopp
förde mig till Kristus.
Barndomsminnets makt. — Ett engelskt örlogsfartyg,
på väg till Indien, kastade ankar vid Kalabarfloden på
Afrikas kust. Det var en lördagsafton, och några af
officerarna och manskapet besökte följande morgon närmaste
missionsstation. De deltogo i gudstjänsten och bevistade
äfven söndagsskolan. Det glada uttryckat i barnens
ansikten gjorde på dem ett godt intryck. En af officerarna
rördes till tårar, då han hörde de små svarta barnen till ett
antal af två hundra i kör uppläsa Herrens bön. Minnen
från hans egen barndom, för länge sedan begrafna, trängde
sig i denna stund med makt in på hans själ. Han tänkte
på sin älskade, tidigt hemgångna moder, i hvars knä han
lärt bedja; han kom ihåg, huru lycklig han då varit. Han
tänkte på sin käre äfven aflidne fader, som alltid samlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
