Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mission. Missionär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSION. MISSIONÄR.
441
Alla hängde fast vid talarens läppar. — Hvad sade han
dem? Ack, naturligen intet nytt för mig — och icke
heller för dem, ty de hade hört samma ord på samma ställe
af samme man i fem års tid, innan det fallit dem riktigt in
att lyssna. Nu först hade de blifvit hörande. Sedan denna
predikan var slut, stämde hela församlingen in i några
sånger med hastig takt efter orgel. Det var oöfvade strupar
och surrande toner, men där fanns en glöd och ett lif i
sången, som kom alla skönhetsregler att vika undan. Glada
ansikten och bergfast tro, ’att nu är allting bra’ lyste i
allas blickar. Det måste vara sällan sådana lofsånger tränga
lit i rymden genom de dimmor, som oms väfva jorden.» —
Sedan löjtnant H. omtalat, huru män och kvinnor efter
denna gudstjänst slut aflämnade sina afgudar vid
missionärens fötter, och huru de anhöllo om dopet tillägger han:
»På några månader härefter uppstod vid Banza Manteka en
hel stad af nyinflyttade från alla vädersträck. Hit
strömmade af vidskepelsen lifdömda män och kvinnor från andra
byar och funno skydd! Den fordom så bullersamma byn
med sitt eviga trummande, de djäfvulska danserna, de hemska
skränen från rusiga, de ständiga giftmorden och långa
grälen var alldeles förvandlad. En hemtreflig tystnad rådde
öfverallt, blott kvinnorna gnolade på de nyinlärda sångerna,
då och då jollrande till sina små, att nu vore en ny tid
kommen, och att de hade samma gud som den hvite
mannen. Alla voro glada, handel och vandel gick som en dans,
och man var till och med utan påstötning hjälpsam och
välvillig den ene mot den andre. Det fordras, att antingen ej
kunna eller ej vilja se, om man ej ser, huru ett ok blifvit
lyftadt från detta folks nacke.»
En omvänd hedning. — För någon tid sedan
uppehöll sig i distriktet Tinnevelly i Ostindien ett röfvareband.
Anföraren eller höfdingen för detta band Vadivalu var en
mycket grym man, alltjämt fruktad i hela trakten där
omkring. Allt plundrande och allt ofog, som bedrefs på
miltals afstånd rundt omkring, kunde tillskrifvas Vadivalu och
hans följeslagare. Till allt ondt var han städse beredd. Att
anlägga eld, plundra, mörda, stjäla, ja uti hvad ondt som
helst hade han sin förnöjelse. Låtom oss nu se till, hvad
verkan Guds ord hade på denne man. -— En dag hände det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
