Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
MODERSKÄRLEK. MORD. MÖRDARE.
arma själ förlorad. Sjömannen rynkade ögonbrynen och
låtsade sofva. Missionären satte sig då helt stilla ned vid
hans bädd och började sjunga följande sång:
»Jerusalem, du sköna stad,
Jag längtar efter dig,
Där skall jag vara evigt glad,
Där flyr all sorg från mig.»
Sjömannen lyssnade en stund till den sjungande. Därpå
vände han sig om, hans ansikte ljusnade, och med tårar i
ögonen frågade han: »Hvem har lärt er den sången?» —
»Min moder», svarade sjömansprästen. »Äfven min moder
brukade sjunga den för mig», återtog sjömannen med
darrande röst. Och detta gemensamma barndomsminne af en
gudfruktig moder blef nyckeln till den sjukes hjärta, som snart
öppnades för inflytelser af Herrens midt i döden lifgifvande
ord. Missionären gick från hans dödsbädd med det glada
hoppet, att denne syndare gått frälst in i evigheten.
En moders hjärta. — För flera år sedan, då man i
London begagnade — såsom ännu hos oss — små gossar
för att gå upp och ned i skorstenar, blefvo barn icke sällan
bortstulna från sina hem och begagnade för detta ändamål.
Så hade ett förmöget folk i London förlorat en liten gosse,
och oaktadt alla efterspaningar hade det icke lyckats dem
att återfinna barnet. Ett par år hade förflutit, och
föräldrarna begräto ännu sin lille älskling. Då hände sig en dag,
när en liten sotargosse skulle sota skorstenarna i ett hus i
West-End, att han af misstag steg ned i ett kaminrör, och
att han oförmodadt befann sig i ett elegant förmak i stället
för i köket, dit han skulle gå ned. Förskräckt såg sig den
lille omkring i det vackra rummet utan att veta, huru han
skulle bära sig åt för att komma därifrån. Då öppnades
dörren, och frun i huset inträdde. Om gossen var förvånad,
så var hon det icke mindre att i sitt prydliga förmak se en
liten sotargosse, från hvilken sotet vid hvarje rörelse yrde
åt alla håll. En enda blick på gossen förvandlade dock
förvåningen i obeskriflig fröjd. Ty med en moders säkra
öga hade hon genast i den lille sotargossen igenkänt sitt
eget förlorade barn. — Nå, hvad tror ni, att modern gjorde?
Ringde hon väl på sina tjänare, att de måtte göra den lille
sotige gossen ren, så att hon sedan kunde sluta honom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
