Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODER.
453
sin famn? O nej, o nej! Hon sprang emot honom, sotig
och svart som han var, slöt honom i sin famn och betäckte
honom med tusen kyssar. Och så skulle hvarje moder med
ett verkligt modershjärta hafva gjort. — Men har nu en
jordisk moder ett sådant hjärta, huru tror du väl, att vår
himmelske Faders hjärta är ställdt till de förlorade barnen?
Om du skulle nu, i denna stund, vända dig till honom,
komma igen till honom, svart från hufvud till fot,
öfvertäckt af syndens sot — hvad tror du väl han skulle göra?
Tror du väl, att han skulle taga emot dig med mindre
glädje och kärlek, än denna moder tog emot sin förlorade son!
Augustinus och hans fromma moder. — Monika,
den berömde kyrkofadern Aurelius Augustinus’ fromma
moder hade själf haft en from moder och en from amma.
Monika själf utmärkte sig såsom maka genom ett vänligt
och saktmodigt sinnelag, uppfostrade med samvetsgrann
ömhet sina barn och kände stor sorg, då något af dem vek
ifrån Herrens väg. Redan i deras första barndom talade
hon med dem om Herren Jesus och det eviga lifvet. Likväl
råkade sonen Augustinus snart i dåliga sällskaper samt
förföll i lättja och utsväfningar. Då tog modern honom i
enrum och ålade honom på det hjärtligaste att afhålla sig från
köttsliga synder och söka Herren. Men beklagligen slog
sonen hennes ömma förmaningar i vädret, och hon fick
ökad anledning till bekymmer, då man sade henne, att han
antagit manikæernas falska och fördärfliga lära. Hon grät
vid sonens andliga död flera tårar än andra mödrar fälla
vid sina söners dödsbädd. Men just då hon var som mest
bekymrad, tröstade Gud henne på ett besynnerligt sätt.
Hon drömde nämligen en natt, att hon stod på en
upphöjning och såg en ung man med leende ansikte komma emot
henne, under det att hon själf var nedslagen och bedröfvad.
Då ynglingen frågade efter anledningen till hennes
bekymmer, svarade hon, att hon sörjde öfver sin son Augustinus,
hvarpå yngligen tröstade henne och sade: »Vänd dig om,
så skall du få se, att där du står, står äfven din son». Hon
vände sig om och blef verkligen varse Augustinus stående
på samma upphöjning som hon. Dessa tröstefulla ord gömde
hon i sitt hjärta de nio år, under hvilka hennes sons
förvillelser ännu afpressade henne många bittra tårar. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
