Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pänningar. Guld - Pärla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528
PÄNNINGAR. GULD. PÄRLA.
nåden röna häraf?» Om mannen själf och hans odödliga
själ bekymrade man sig föga eller intet. Hans pänningar,
det var hufvudsaken.
En kista full af guldmynt. — Kyrkoherde J. berättar,
att en jude en gång sade: »En kista full af guldmynt är min
Messias!» — Men så tala icke blott judarna utan äfven
många kristna, och, om de än icke högt tillstå det, äfven
för dem är pänningen. Gud och frälsare.
Den mörkaste stunden. — Den mörkaste stunden i
en ung mans lif är, säger Horace Greely, när han sätter sig
ner och öfverlägger, huru han skall kunna förvärfva
pänningar utan att redligen förtjäna dem.
Pärla.
Bibelställen: Job 28: 18. Ordspr. 20: 15. Matth. T: 6; 13: 45, 40, där
pärlan är en bild af det oskattbara himmelriket.
Lifvets pärla. I. — Det var en sträng vinter. Det
stormade och yrde ute på gärden, vägar och gator. Vandrarna
drogo rockkragarna öfver öronen, huttrade och frösö. Men
inne i den lärdes arbetsrum var det varmt och godt, lugnt
och fridfullt. Elden brann i kakelugnen, den lärde mannen
satt vid bordet, som var belastadt med böcker och dyrbara
instrument. Han var fördjupad i studier och forskningar.
Han hade tillbringat många år i denna kammare och suttit
vid samma bord natt och dag. Våren kom och gick och
det blef åter vinter. Men den lärde satt här beständigt och
sökte — sökte hvad han förmenade sig till slut skola finna
— »lifvets pärla». Men han fann den icke. Nya tvifvel
uppstodo beständigt, nya djup öppnade sig alltjämt att
genomsöka. Han hade arbetat och vakat i många år, men hans
vinst hade blifvit alltför ringa. Hans lif hade gått bort
under träl, mödor, arbete, och oftast skänkt honom svikna
förhoppningar. Nu hade han blifvit gammal; han hade offrat
både ungdomen och mannaåren; men »lifvets pärla» hade
han icke funnit.
II. — Men i rummet uppöfver, där den lärde bodde,
var det lust och glädje. Där bodde en rik man, och hos
honom var stort sällskap. Utsökta rätter ångade från bor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
