Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARL GUSTAF OCR FREDSMÄKLARNE.
Sedan Köpenhamn genom Holländska flottan erhållit undsättning, såg sig Konungen
nödsakad, att upphäfva belägringen; deremot inneslöt han staden hårdt, bildade ett lörskansadt
läger, som afskar all förbindelse mellan hulvudstaden och det ölriga landet, samt befäste alla
fasta ställen på Seland och Fyen. Då genom underhandlingar med England och Holland
intet till Sveriges fördel kunde uträttas, men den sednare magten tvärtom utrustade en ny flotta
till Danmarks bistånd, och i samma afsigt en talrik här af Österrikare, Brandenburgare och
Polacker var genom Holstein i antågande, återstod för Carl Gustaf endast att genom storm
söka bemägtiga sig staden.
Företaget var i hög grad vådligt och fordrade, för att lyckas, största skyndsamhet. Sedan
Danskarna under några föregående nätter hade blifvit oroade genom falska anfall, ryckte
Svenska trupperne, natten mellan den 10 och 11 Februari 1G51), ur sitt lörskansade läger. För
att obemärkta på snön kunna nalkas fästningen hade de påtagit hvita skjortor och mössor;
men den härigenom afsedda öfverrumpling uteblef emellertid helt och hållet, ty Danskarne
voro, genom i Svenska lägret vistande öfverlöpare, på förhand ganska noga underrättade om
alla förehafvanden, så att den afgörande natten hela Köpenhamns besättning, som nu uppgick
till 13,000 man, och med en tredjedel i antal öfversteg de stormandes, stod under vapen.
Svenskarne angrepo pä alla punkter å vestra sidan, hvarest isen lättade anfallet, men blefvo
genast vid första anryckandet, i stor mängd nedskjutna genom den förfärligaste eld från
val-larnes kanoner, och sådan var nu andan hos hufvudstadens befolkning, att till och med
qvin-norna deltogo i striden och slungade brinnande svafvel och andra brännbara ämnen på de
stormande. Dessas glesnade leder framträngde dock till foten af vallen och anlade
stormstegar, men de få som klättrade upp, kunde icke försvara sig, så att, då det ej lyckades bättre
iör friska anryckande troppar, Konungen omsider såg sig nödsakad att gifva befallning till
återtåg, sedan Svenskarne i döde och sårade förlorat öfver 2,000 man, men Danskarne
deremot ganska obetydligt. Konungen, som nu fick erfara att ett förloradt ögonblick icke kan
ersättas, sökte göra sig skadeslös genom eröfring af de mindre Danska öarne, och fortfor att
med sina återstående trupper, som hittills hålla staden starkt inspärrad. Emellertid hade den
antågande Österrikiska och Brandenburgska hären, genom sin öfverlägsenhet, nödgat de på
Danmarks fasta land varande Svenska trupper, att gå öfver till Fyen, af hvilken ö de, efter
ett af den förenade hären misslvckadt landstigningslörsök, tills vidare lörblefvo i ostörd besittning.
Den genom fortsättningen af det Nordiska kriget afstannade handeln, löranlät slutligen
älven England att, jemte Holland, uppträda som medlare mellan de krigande grannfolken, i
den bestämda alsigt, att förhindra, det ingen af de Nordiska magterna ensam skulle ega bägge
stränderna af sundet. Det väsendtligaste af Roskilder-freden lades således till grund för de
fredsforslag som uppgjordes i Haag af handelsstaternas der sammanträdande ombud, hvarjemte,
för att gifva kraft åt besluten, en förenad Engelsk och Holländsk flotta ankom till Östersjön.
Såväl Carl Gustaf som Fredrik blelvo högeligen förbittrade öfver denna oombedda
inblandning af främmande stater i deras pågående krig; och ej minst derölver, att det var
republiker, hvil ka sålunda djerldes stifta lag för krönta hufvuden. Ombuden lemnade först sina
fredsforslag till Konung Fredrik, som begärde betänketid, men emedan de kände Carl
Gustafs motvilja för hela saken, utverkade de frihet åt det hittills i Köpenhamn fångna svenska
sändebudet Sten Bjelke, att få följa med sig, för att såmedelst mildra Konungens vrede, och
bereda sig ett vänligt mottagande. På Engelska sidan var den bekanta republikanen Algernon
Sidney en bland ombuden. Vid företrädet framlemnade han åt Konungen en rulle papper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
