Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hvad är det?” frågade Carl Gustaf. Sidney svarade: ”det innehåller de förenade magternas
önskningar.” Med vrede i blick och åtbörd utbrast Konungen: ”om det är edert förslag till
fred, sä vill jag icke mottaga det! Jag undrar, att ni engelsmän, som ändå viljen vara mina
vänner, understån eder att föreskrifva mig lagar. Jag vill gerna mottaga eder som
freds-mäklare, men alldeles icke som domare. Men eder,” fortfor han, vändande sig till
Holländar-ne, ”J som ären mina fiender, eder vill jag alldeles icke balva till fredsmäklare.” Derpå än
mera uppbragt, vände han sig till båda, och sade: ”Ni liten på edra llottor och vågen
sålunda föreskrifva mig lagar och v i 1 kor; men” och härvid slog han handen på värjan ”med delta
mitt svärd skall jag sönderhugga alla edra planer. Fören hastigt edra llottor ifrån
Kronenborg, eljest låter jag skjuta dem i sank.” Förgäfves sökte ombuden blidka honom; de måste
aflägsna sig efter att i en mängd personers närvaro halva blifvit på anförde sätt behandlade.
Följderna af denna Carl Gustafs lörhetsning och fortsatta vägran, blefvo snart synliga.
Holländska flottan landsatte på Fyen såväl Danska, som Engelska och Holländska trupper,
under det Österrikare och Braudenburgare gingo öfver från Jutland. De vida underlägsna
Svenskarna stridde väl med största tapperhet, men måste, efter en förlust af 2,000 döde, gifva
sig till krigsfångar, till ett antal af 3,000 man. Med möda lyckades det de båda anlörarne,
Plältsgrefven af Sulzbach och Gustaf Otto Stenbock, att i en liten fiskarbåt, natten efter
träffningen, smyga sig genom Holländska ilottan till Carl Gustaf i Korsör, der de allade
berättelse om striden och den Svenska härens öde. Förtörnad, och måhända syftande på den
räddade Stenbock, utbrast Konungen: ”har fan tagit getterna så kunde han tagit bocken med.”
Oaktadt förlusten af Fyen och trupperna smärtade Konungen på det högsta, beslöt
han dock krigets kraftiga fortsättande. Sjelf reste han till Götheborg, för att på den der
församlade riksdagen skaffa sig nya understöd med folk och penningar. Arenderna voro mest
slutade, och tillräckliga anslag beviljade, då Konungen, som på sednare tiden blottställt sig
för de största besvärligheter, och varit bestormad af de häftigaste sinnesrörelser, inföll i en
tärande sjukdom, i hvilken han efter några veckor afled d. 13 Febr. 1600, endast 37 år gammal.
Konung Carl Gustaf var af naturen begålvad med stora själsförmögenheter; ett ovanligt
minne, och en outtröttlig lust jemte förmåga att arbeta, i förening med en stor lätthet att
uttrycka sina tankar, såväl mundtligt som pä papperet. Hans lynne var stolt och högstämdt:
:’Ju liere fiender, desto rikare ära”, brukade han säga, hvarjemte ädelmodigt glömdes de
olör-rätter och förolämpningar ban i yngre -åren af de höga herrarne fått erfara.
Det mest framstående draget i hans karaktär var dock en obegränsad ärelystnad, och
ett mod som skydde ingen fara. Utan tecken till fruktan talade han med personer, som
kommo från pestsmittade orter, och i stridernas läror deltog han lika med den ringaste
soldat. När Svenska flottan låg i Landskronas hamn, instängd af den Danska och Holländska,
lät Konungen, åtföljd af Franska ministern Terlon, på en liten båt, under ett starkt töcken,
fo sig ut-emot fiendtliga flottorna. Båten hade i dimman kommit dem närmare än som var
ämnadt, hvarföre, då den blef upptäckt och skyndade undan, den förföljdes med skott från
skeppen. Lyckligtvis skedde ingen annan skada, än att Konungen och ministern blefvo
öf-verstänkte med vatten, som uppkastades af de å ömse sidor båten nedslående kulorna. Under
dessa farliga ögonblick sade Carl Gustaf skämtande: ”det vore rätt märkvärdigt, om historien
framdeles skulle berätta, huru här i sundet ett Franskt sändebud blifvit från Svenska
Konungens sida bortsopadt af en kanonkula.” ”Än märkvärdigare,” svarade Terlon, ”blefve saken,
om kanonkulan toge med sig både Konungen och sändebudet.”
I sitt enskilda lif hade Carl Gustaf många hedrande egenskaper. Christina fortfor han
städse att visa en oförminskad tacksamhet, och sin gemål den största tillgifvenhet. För öfrigt
var han frikostig utan slöseri, samt mot sin omgifning öppenhjertig och vänlig. Ehuruväl en
vän af bordets och glasets nöjen såg man honom dock, älven efter öfverllödiga qvällar, tidigt
följande morgon till häst eller vid arbetsbordet. Kraft i vilja och handling utmärkte för
öfrigt Carl Gustaf, liksom hela det tidehvarf i vår historia, som började med honom, och som
efter honom blifvit uppkalladt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
