Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
segern gifven, skickade han Dahlberg med en del trupper till den efterlemnade hären, om
hvars öde man var okunnig, och började sjelf med nio sqvadroner fiendens förföljande. Knappt
hade likväl Konung Christian märkt de förföljande Svenskarnas ringa antal, förr än han vände
om och bakom en stenhägnad började ett hårdnackadt försvar. Ilärvid blef Carls häst
skjuten under honom. En Smålands-ryttare lemnade då till konungen sin häst, det var den
sedermera så namnkunniga Brandklipparen. Han besteg densamma, och sedan han med sitt
vanliga ”gå pä, gossar!” fört sina kärntroppar mot stenhägnaden, blef denna bestigen och den
derinnanför varande fienden fördrifven. Hela Danska venstra flygeln var nu slagen ur fältet.
De flydde nedåt Lydde-ån och störtade hoptals på den svaga isen, som brast under dem, så
att många hundrade af flyktingarna drunknade eller blefvo på stranden nedhuggna. Segern
på dennna sida var nu fullständig.
Man smickrade sig med att den öfriga hären haft samma lycka, men Dahlberg
återkom med andra underrättelser. De hade genast i början vid iltåget till Helgonabacken
blifvit af Danskarna, som hade kortare väg, genskjutna och afskurna från Carl XI och
högra flygeln, samt voro nu tillbakaträngda till Lund, der striden väl ännu fortgick, men utan
fördel för Svenskarna. Carl XI beslöt att med sina 9 sqvadroner skynda till sina troppars
räddning. När Danskarna sågo konungen komma, vände de sig med dubbel styrka emot
honom, och en ny drabbning börjades, deri Danskarna genom sin stora öfverlägsenhet efter all
anledning slutligen behållit ölvervigten. Då sprängde konungen med Ascheberg, Dahlberg
och 3 andra ryttare genom en lucka i fiendtliga lederna och lyckades hinna sin venstra
flygel, i spetsen för hvars rytteri han återvände, och föll Danskarne i ryggen. Nu blefvo
fiendens leder brutna och ett stort nederlag skedde, synnerligast bland de Holländska matroser,
som Tromp lemnat till Danskarnas förstärkning.
Solen var nu nedgången, men månan lyste klart öfver det snöbetäckta slagtfältet.
Bakom Valkärra kyrka hade Danskarne på nytt samlat sig. Vid det förnyade angrepp, som
mot dessa trupper företogs, råkade Carl, under mörkret och förvirringen, ibland ett par
fiendtliga sqvadroner. Till all lycka märkte ingen mer än han sjelf misstaget. Han höll god min,
satte sig i spetsen för dem, talte deras språk och anförde dem tills han kom sina egna så
nära, att han kunde rida öfver till dem och ropa sitt svenska: Gå på! Fiendens rytteri tog
nu till flykten; endast ett par fotregementen, som för att skydda sitt återtåg antändt
Valkärra by, undkommo temligen helskinnade.
Carl XI stod qvar som segrare. Vid skenet af månan och Valkärra-branden samlade sig
de Svenska tropparna till aftonbön och tacksägelse för segern. Alla föllo på knä, och
Öfver-hofpredikanten Spegel framställde i ett rörande tal, huru ”med Guds hjelp!”, som varit
dagens lösen, Fäderneslandet på denna vigtiga dag blifvit räddadt. ”Det är med Guds hjelp
som äfven vi blifvit från de hotande farorna räddade”, fortfor han och uppmanade till
deltagande och kärlek till nästan, de sårade fienderna. I denna anda talade Spegel, och hans ord
pressade tårar ur månget öga. Genast fogades anstalt till de sårades hjelp; livarpå tropparna
ölver det snö- och likhöljda fältet tågade vid klaraste månsken intill staden Lund.
Konungen tog in i Biskopshuset, der en ståtlig måltid var tillagad åt den af
Konungarna, som segrade. Efter 18 timmars oupphörligt ridande och 12 timmars fäktande var den*
na likaså välsmaklig som efterlängtad.
Följande dagen red Carl öfver slagfältet, som betäcktes af 9000 döda. De sorgliga
känslor denna åsyn hos den unga Konungen uppväckte, mildrades genom hoppet att i följd af
den herrliga segern, snart se Fäderneslandet befriadt från Gender. Derföre var äfven minnet af
denna märkvärdiga dag hela hans lif igenom för honom kärt, och årsdagen af detta slag gick
aldrig förbi utan att konungen mellan 8—10 f. m., innesluten i sina rum, med brinnande
andakt tackade Gud för den nåd han på denna dag visat Sverige och dess konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
