Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skott som aflossades. Ehuru Svenskarne voro utsatte för ett starkt snöglopp och cle
dessutom hade ett moras att passera, framtågade de likväl i största ordning och lossade
icke något skott förr än de voro på 12 stegs afstånd från fienden, då de bröto
in med bajonetterna i dess leder och tvungo fotfolket till flykt. Cavalleriet
hade samma öde. Efter trenne timmars strid vunno Svenskarne en fullkomlig seger.
3000 fiender stupade, 4000 togos tillfånga; dessutom eröfrades hela fiendens läger samt
13 kanoner. Detta var den sista stora drabbning som Svenskarne vunnit till lands,
den var ock målet för Stenbocks segrar.
Med den utmattade hären vågade icke Stenbock anfalla som sig bordt de
Sachsiska och Ryska härarne, hvilka, tredubbelt starkare, stodo i bästa ställning förskansade
bakom en ström. Vägarne voro dessutom alldeles ofarbara, hvarföre han heslöt att
invänta friska trupper och nya förråder från Sverige, hvilka blifvit honom för längesedan
lofvade och hvarom han under hela tiden förgäfves påmint. Hans hopp blef äfven nu
sviket, ingen undsättning ankom och han ansåg sig tvungen, för att icke ensam vara
ansvarig för en olycklig utgång, att rådfråga sig med Svenska ministern Wellingk i
Hamburg. Denne man, som hyste ett gränslöst hat till Danskarne, rådde honom att
taga vinterqvarter i det bördiga Holstein samt uppbränna Altona, hvarigenom i hans
tanke en skada tillfogades Danmark, som det ej på 30 år kunde ersätta. Stcnhock
gjorde väl de starkaste föreställningar mot stadens uppbrännande, men såg sig omsider
tvungen att gifva vika för att icke blottställa sig för alt af egennytta hafya velat skona
dem. Han utfärdade således befallning om stadens antändande, till straff för det att
Danskarne uppbränt Stade; invånarne fingo berga så mycket de förmådde och ingenting
plundrades af Svenska soldaten. Men denna brand utropades som en stor
omensklig-het, och Stenbock härledde från densamma alla olyckor som sedan drabbade honom.
Han tillstod ”att hans konung hade ingen nytta af denna rök och att han sjelf från
det ögonblicket ej haft någon glad stund”.
Stenbock drog sig nu, förföljd af fienderna, in i Holstein. Den lilla hären, med
hvilken han vid flera tillfällen sökte lefverera de talrika fienderna en drabbning,
hvilken dock af dem beständigt undveks, hopsmälte genom sjukdomar, och då alla försök
att slå sig igenom misslyckades, måste han draga sig in i Tönningen der han, för att
rädda trupperna från fullkomlig undergång, såg sig nödsakad att capitulera. Sverige
förlorade härigenom sin enda armée, som väl enligt capitulationsvilkoren genom
utvex-ling af fångar eller lösepenning, skulle återgifvas fäderneslandet; men såsom fienden
nästan intet uppfyllde något af de afslutade vilkoren blefvo fångarne misshandlade
och större delen tvingad till främmande krigstjenst.
Mot Stenbock visades i början all aktning, men då ett bref till kung Carl, deri han
beklagar sin ställning och yttrar huru Danskarne brutit capitulationen, föll i deras
blinder blef konungen i Danmark högeligen förbittrad: hvarefter, sedan man utspridt om honom
flere osanningar, att han umgicks med förslager att uppbränna Danska flottan och
spränga slottet i Köpenhamn i luften, han blef insatt i ett ohyggligt fängelse. Under det
rum hvari han satt, var en källare uppfyld med ruttet vatten, hvaraf dunsterna
beständigt uppstego genom det tunna golfvet och efter hans egen utsago i sitt testamente, fick
han ock stundom sådan mat ”den ej en hund äta ville”. Religionens tröst, författandet
af åtskilliga skrifter samt hans svarfstol, hvarå han utfört i sitt slag oöfverträffliga
arbeten voro hans tröst under ett mer än två-årigt fängelse. Döden slutade hans
lidanden (d. 23 Februari 1717).
Hans lik visades af Danskarne, alla hedersbetygelser och blef efter freden
öfver-fördt till Sverige der det nedsattes i Oxenstjernska grafven i Upsala domkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
