Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta våld, föröfvadt på Turkiska gebietet, blef en giltig anledning för Porten alt
uppfylla Carls högsta önskan och förklara Ryssland krig. Betydliga härar samlades å ömse sidor,
men den Turkiska, som var både talrikare och bättre utrustad, lyckades vid floden Pruth
innestänga den genom sjukdomar och desertion försvagade Ryska arméen. Petter var i
samma, om icke värre, ställning som Carl vid Pultava. I denna förtvitlade belägenhet räddades
dock Czaren och Rysslands magt genom en qvinnas, Czarinnan Catharinas, förslagenhet. Hon
hopsamlade alla i Ryska lägret befintliga dyrbarheter och afsände dem till Stor-Visiren,
hvars girighet var känd. Detta gjorde önskad verkan och hade till följd, att freden utan
många betänkligheter beviljades. Ryssland afträdde endast ett par fästningar, och arméen
fick fritt aftåga, sedan Stor-Visiren först varit nog artig, att från Turkiska lägret förse den
med proviant. Förgäfves protesterade Tartar Kan, Poniatowski och flere af det högre
Turkiska befälet mot detta fredsslut, deri såväl Turkiets som Kung Carls intressen blifvit på
det skamligaste sätt åsidosatte.
Då Poniatowski började inse hvad slut underhandlingarna skulle taga, skyndade han att
genom ilbud underrätta Konungen om hvad som förehades. Sent om aftonen den 22 Juli
erhöll Carl den oväntade underrättelsen. Han satte sig genast, kl. 10 om aftonen, till häst,
åtföljd af Grefvarne Hård och Bjelke samt några officerare och drabanter, och anlände redan
följande dag, kl. 3 eft. m., till Turkiska lägret, just för att blifva vittne till Ryssarnes aftåg.
Vid Stor-Visirens tält steg Carl af hästen, gick derin och satte sig vid Mahomeds fana,
midtemot Stor-Visiren, Tartar Kan och Kiaja. De öfrige närvarande voro Poniatowski och
Grefvarne Hård och Bjelke. ”Du har en vacker armé här samlad”, sade Carl; — ”den har
Gud gifvit”, svarade Stor-Visiren. — ”Skada”, fortfor Konungen, ”att den blir så illa
använd”. — ”Den behöfves nu icke mer, ty freden är sluten”, inföll Turken tillbaka. — ”Jag
hör, att du har gjort fred och att mina angelägenheter, tvertemot Sultans löfte och dina ord,
blifvit förglömde”. Stor-Visiren trodde sig halva gjort nog, då han vunnit mycket för Porten.
”Du hade kunnat vinna tusende gånger mer, ty Czaren och hela dess här voro i ditt våld”
— ”Det är emot Mahomeds lag, att neka sin fiende fred, då han begär den”, sade Turken,
tilläggande: ”och om jag tagit Czaren fången, hvem skulle väl då hafva styrt hans rike”? —
”Det borde ej bekymrat dig; och menar du väl, aft din Kejsare är nöjd med denna fred”?
frågade Konungen. — ”Jag har arméen under mitt befäl och freden i min hand”, svarade
Visiren. Dervid uppsteg Carl, och sade: ”Ännu är det tid att återtaga det förlorade
ögonblicket; lemna mig endast frihet derliil. Jag skall nog sjelf få soldater som lölja mig, och
med Czaren uppgöra mina räkningar; det skall ej kosta dig en man, och för Sultan skall
jag försvara dig.” — ”Nej, det är för sent; freden är tecknad”, svarade Visiren. Lågande
af harm gick Carl ur tältet; och det berättas, att han, under slutet af samtalet, i harmen
förvecklat sin sporre i Stor-Visirens fotsida mantel, och vid utgåendet sönderrifvit den.
Allt hvad Konungen kunde göra, var, att genom sina agenter gifva Sultan del af det
hånligt slutade kriget. Tartar Kan instämde deruti, och då rätta förhållandet ej länge kunde
blifva Sultan obekant, blef Stor-Visiren förvist till Lemnos och der strypt. De öfrige
med-arbetarne i fredsslutet halshöggos, och bland Kiajans qvarlåtenskap fanns beviset på hans
brottslighet, Czarinnans ring och 2000 dukater med rysk stämpel.
Alla dessa afsättningar och bestraffningar skadade dock Carl mera än de gagnade; ty de
nyinsatte höga embetsmännen kommo derigenom på den ganska rigtiga tanke, alt Konungen
var egentliga upphofvet till deras fall, hvarigenom de ansågo sig osäkra så länge han fortfor
att vistas i Turkiet. Att aflägsna honom blef derför deras hufvudsyfte; men Carl hvarken
ville eller kunde resa; dels hoppades han alltjemt, alt genom nytt krig med Ryssland, som
älven flere gånger beslöts utan att gå i verkställighet, kunde vinna de fördelar han åsyftade;
dels gjorde de gamla hindren, osäkerheten och penningebristen, en resa omöjlig. Under
beständiga underhandlingar med hofyet i Constantinopel förtlöt ytterligare ett och ett halft år,
tills den katastrof inträffade, som utgör ämne för följande teckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
