Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konungen hade under tiden ställt sig i ett öppet fönster att betrakta Turkarna.
Drabanten Roos bad Konungen icke sä blottställa sig och gjorde honom uppmärksam på trenne Turkar
som nalkades, färdiga att aflossa sina bössor. Konungen gjorde härpå intet afseende, och Roos
hade icke annat att göra, än kasta sig framför Konungen, då de tre Turkarne allossade sina
skott mot honom. Härvid blef Roos träffad midt i pannan af en kula, som dock stadnade i
hans stoppade skinnmössa, så att ull och hår yrde Konungen om öronen. Vid kontusionen hade
han fallit, om icke Konungen hållit honom i famnen. Han befallte helt lugnt att nedskjuta
dessa tre Turkar, hvilket äfven i ögonblicket verkställdes.
Inträngande rök förrådde emedlertid elder.s utbrott på vinden. Konungen, åtföljd af Roos
och tvänne karlar, gingo, försedde med yxor, dit upp för att försöka släcka elden i dess
början, men uppkomna, funno de hela vinden i full låga och allt bemödande med släckning för—
gäfves. Då de skulle ned, hade elden fattat i trapporna. Konungen kastade rocken öfver
huf-vudet, hans följeslagare likaså och hoppade genom lågorna.
Elden spridde sig med hastighet från ena ändan af huset till den andra, så att bjelkar
och bränder började nedfalla på de belägrade, som nu retirerade från rum till rum, tills de
slutligen voro konma till det sista vid porten. Konungen befallte då alla ladda sina gevär och
förklarade sin afsigt vara att slå sig igenom till det midt emot liggande Cancellihuset, som var
af sten och der man bättre kunde försvara sig.
Portarna öppnades nu och Konungen, med värjan i ena handen och pistolen i den andra,
störtade ut i spetsen för sina 30 man; men icke långt från huset stupade han bland nedfallna
bjelkar och bränder. En mängd Turkar kastade sig öfver honom och, sedan de fråntagit
honom värjan, buro honom, under betygande af den högsta beundran för hans oerhörda tapperhet,
till Paschans tält. Striden var slut, den hade varat i fulla 8 timmar.
Paschan mottog Konungen, hvars utseende var lugnt, som om ingenting förefallit, med
största vördnad. Det första Konungen yttrade, var att återfå sin värja. Paschan hade
betänkligheter att villfara hans begäran. ”Om Ers Maj:t återfår sin värja, börjar Ers Maj:t kanske
slåss igen,” invände han. Men Konungen lofvade leende att förhålla sig stilla, samt anmärkte,
att ”om hans folk, som var ute vid förskansningarna, kunnat göra blott hälften så mycket som
han med dem i huset, skulle leken icke så snart varit slut”. ”Ers Maj:t kallar det för en
lek,” sade Paschan, ”det var en allvarsam lek.” ”Till lek var det för mycket, till allvar lör
litet,” svarade Konungen.
Denne fördes nu som krigsfånge till Dijmotika, och derifrån till slottet Timurtasch vid
Adrianopei, der vi, under fortsättningen af dessa teckningar, torde åter träffa ”Det Svenska Lejonet”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
