- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
7

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag är omkring fem och trettio år
gammal. Jag har varit med i verlden.
Jag har lefvat här och der, och alltid
lefvat på herravis, och blifvit som sådan
ansedd och respekterad. Tänker ni göra
mig förfång, i det ni påstår att jag lefde
af mitt snille — hur lefva då edra
lagkarlar, edra statsmän, edra politiska
ränk-smidare, edra affärsmän?

Han hviftade beständigt med sin lilla
glatta hand, liksom skulle den bära
vittnesbörd om hans förnämhet.

— För två år sedan kom jag till
Marseille. Jag nekar icke att jag var fattig;
jag hade varit sjuk. När edra lagkarlar,
edra politici, edra affärsmän blifva sjuka,
innan de hunnit skrapa ihop pengar,
blifva också de fattige. Jag logerade på
“Gyllne korset," som då ägdes af
monsieur Henri Baronneau, minst sextifem år
gammal, svag och skröplig. Jag hade
vistats der omkring fyra månader, då
monsieur Barronneau hade den olyckan
att falla ifrån, — ingen ovanlig olycka,
skulle jag tro. Sådant händer ganska ofta,
utan mitt förvållande.

Sedan Jean Baptiste rökt sin cigarette
till sista stumpen, var monsieur Rigaud
nog frikostig att presentera honom med en
annan, som han antände vid askan af den
förste, och fortfor att röka, blickande snedt
på sin kamrat, som var alltför mycket
upptagen af sina egna angelägenheter att
gifva akt på honom.

Monsieur Barronneau efterlemnade en
enka. Hon var blott två och tjugu år
gammal, var berömd för sin skönhet, och
hvad icke alltid är fallet, hon var
verkligen vacker. Jag fortfor att logera på
“Gyllne Korset11. Jag gifte mig med
madame Barroneau. Det tillkommer icke
mig att säga om det fanns något
opassande i detta parti. Här sitter jag med
fängelsets skamfläck på mitt namn; men
ni kan möjligtvis ändå tycka att jag
passade bättre åt henne än hennes förra man.

Han hade minen af en vacker karl —
som han ändå icke var; han låtsade vara
en belefvad karl — men var det heller
icke. Det var allt endast skryt och
sjelf-beröm, men här, såsom öfverallt i verl-

den, komma de mest bullersamma anspråk
att vinna mera förtroende än den sanna
förtjensten.

Vare sig detta hur som heldst. madame
Barronneau tyckte om mig. Det måtte
väl aldrig väcka någon fördom emot mig,
vill jag hoppas.

Hans skarpa öga såg frågande på
Jean Baptiste, som hastigt skakade på
hufvudet, och upprepade otaliga gånger
med låg röst, altro, altro, altro, altro.

— Nu kommo alla svårigheterna, som
vår ställning med sig förde. Jag är stolt.
Jag söker icke taga stoltheten i försvar,
men stolt är jag. Jag är också
herrsk-lysten; jag kan icke lyda, jag måste
herrska. Olyckligtvis var madame Rigauds
förmögenhet helt och hållet lemnad till
hennes egen disposition, enligt hennes
första mans oförnuftiga testamente; ännu
värre var det, att hon hade slägtingar.
När hustruns slägtingar sätta sig emot
en man som är tillika förnäm, stolt och
herrsklysten, komma följderna att blifva
mindre fredliga. Det fanns ett annat skäl
till oenighet oss emellan. Madame
Rigaud var olyckligtvis något simpel i sitt
sätt att vara. Jag sökte bibringa henne
en något finare ton och en högre
lyftning; men hon, också häruti understödd
af sina slägtingar, motsatte sig mina
önskningar. Stridigheter uppstodo oss
emellan; afsky värda förtal utspriddes af
madame Rigauds slägtingar, bland våra
grannar. Man har till och med sagt att jag
misshandlade henne på det grymmaste.
Man har kanske sett att jag gifvit henne
ett slag i ansigtet, intet annat. Jag har
en lätt hand; om man äfven sett mig på
detta sätt korrigera madame Rigaud, så
skedde det endast på skämt.

Om monsieur Rigauds leende vid dessa
ord uttryckte skämt, hade madame
Rigauds slägtingar gerna kunnat säga att
de hellre såge att han tillrättavisade
denna olyckliga qvinna på allvar.

Jag är både känslig och modig. Jag
säger icke att detta är någon förtjenst,
men det ligger i min natur all vara sådan.
Om madame Rigands manliga slägtingar
öppet framträdt, hade jag vetat huru de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free