- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
44

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Tror du att han ämnar följa dig
hela vägen? frågade lilla Dorrit.

— Mitt kära barn, svarade Fanny, jag
kan omöjligt svara för hvad en idiot i
hans förtviflade tillstånd kan taga sig till.
men jag anser det ganska sannolikt.
Af-ståndet är ej så särdeles stort. Troligen
skulle han ej anse det för långt att fara
genom hela Venedig, förmodar jag, om
han dör af längtan att få se en skymt
af mig.

— Gör han det? frågade lilla Dorrit
fullkomligt oskyldigt.

— Kors, min unge, det är verkligen
svårt för mig att besvara en sådan fråga,
sade hennes syster. Jag tror att han gör
det. Men det är bäst att du frågar
Edward. Jag tror att han har sagt det åt
Edward. Jag har hört, att han gör sig
till ett riktigt åtlöje på Casino och på
flera andra ställen genom att ständigt följa
mig i hälarne. Men det är bäst att du
frågar Edward, om du vill ha bättre reda
på saken.

— Jag undrar på att han inte gör
visit hos oss, sade lilla Dorrit, efter ett
ögonblicks eftertanke.

— Din förundran skall snart upphöra,
min bästa Amy, om mina underrättelser
äro riktiga. Jag skulle ej bli förvånad,
om han gör sin uppvaktning i dag. Det
kräket har endast väntat för att hemta
mod dertill, gissar jag.

— Tar du emot honom?

— Verkligen jag kan säga det, sade
Fanny, det kommer an på hur det faller
sig. Här är han igen. Se på honom.
Ack, ett sådant dumhufvud!

Mr Sparkler hade i sanning ej något
snillrikt utseende, der han låg med sitt
öga i fönstret, så att det liknade en
bläddra på glaset, under det han lät sin
gondol stanna, utan annan skenbar orsak än
just den verkliga.

— När du frågar om jag tar emot
honom, min älskling, hvad menar du
egentligen dermed? sade Fanny, hvilken visade
sig nästan lika lugn i sin behagfulla
vårdslösa ställning, som om hon varit mrs
Merdle sjelf.

— Jag menar, sade lilla Dorrit — jag
tror nästan att jag undrar hvad du
menar, bästa Fanny?

Fanny skrattade åter på ett sätt, som
på en gång var nedlåtande, skälmskt och
vänligt, samt sade i det hon ömt och
lekfullt lade armen omkring systerns lif:

— Säg mig någonting, min lilla unge.
När vi sågo den der qvinnan vid
Marti-gny, hur tror du hon tog saken. Såg du
ej hvad beslut hon genast fattade?

— Nej, Fanny.

— Nå, så vill jag säga dig det, Amy.
Hon beslöt för sig sjelf: nu vill jag
aldrig göra någon häntydning på att vi
råkats under andra omständigheter, aldrig
på ringaste sätt låtsa om, att dessa
flickar äro desamma. Det är hennes sätt att
reda sig ur alla svårigheter. Hvad sade
jag dig den der gången vi gingo bort från
Harley Street? Att hon är så falsk och
oförskämd som någon qvinna i verlden.
Men hväd denna sednare egenskap
beträffar, så kan hon stöta på folk, som
besitta den i lika hög grad.

Fanny gjorde en uttrycksfull svängning
med solfjädern mot sig sjelf för att visa,
hvar hon kunde finna ett bevis på sina ord.

— Och det är ej allt, fortfor Fanny,
hon ålägger också unge Sparkler
detsamma, och låter honom ej uppsöka mig,
förrän hon riktigt inpräglat i den
enfaldigaste af alla fårskallar (ty man kan
verkligen ej kalla det hufvud), att han måste
låtsa sig Aa blifvit betagen i mig första
gången han såg mig, på gården till det
der värdshuset.

— Hvårföre det? frågade lilla Dorrit.

— Hvarföre? Kors bevara mig, min
älskling (återigen i en ton, som skulle hon
ha sagt, ”ditt dumma kräk”), hur kan
du fråga så? Förstår du inte, att jag nu
skulle vara ett ganska önskvärdt parti åt
en fårskalle? Och förstår du inte, att hon
skjuter hela bedrägeriet på oss, och att,
då hon vältrar det från sina egna
skuldror (ganska vackra skuldror, det måste
jag medge), anmärkte miss Fanny, i det
hon sjelfbelåtet såg ned på sig sjelf,
låtsar hon som om det endast skedde af
grannlagenhet för våra känslor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free