- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
98

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skall det aldrig falla den tålige,
tankspridde mannen in. Hans lycka beror af
er, min herre.

— Jag gör mitt bästa, Pancks, svarade
Clennam oroligt, men hvad beträffar att
undersöka och taga i betraktande* den
möjliga fördelen af dessa nya företag,
hvilka äro mig helt och hållet obekanta,
så tviflar jag på att jag duger dertill. Jag
börjar bli gammal.

— Börjar ni bli gammal? skrek Panck.
Ha, ha!

Det var något så obestridligt naturligt
i det undrande skrattet och den serie af
fnysningar och frustningar, som
framkal-des af mr Pancks förvåning och
bestämda förkastande af denna föreställning, att
man ej kunde sätta i fråga det han ju ej
skrattat på fullt allvar.

— Börjar bli gammal? skrek Pancks
på nytt. Hör, hör, hör! Gammal? Hör
honom!

Det bestämda förnekandet af denna idé,
som innebars i mr Pancks’ fortsatta
frustningar, likasom i dessa utrop bortdref
Arthur från detta ämne. Ja, han blef
rent t af rädd, att det skulle hända mr
Pancks något i den häftiga konflikt, som
egde rum mellan den andedragt han
flåsade ut och den rök han slukade i sig.
— Detta öfvergifvande af det andra
ämnet kastade honom hufvudstupa in på det
tredje.

— Ung, gammal eller medelålders,
Pancks, sade han, då en liten paus
inträffade, så befinner jag mig i ett
obe-skrifligt ängsligt och ovisst läge; ett läge,
som till och med kommer mig att tvifla
om det, som nu tyckes tillhöra mig,
verkligen är mitt. Skall jag säga er hur detta
kommer sig? Skall jag gifva er ett stort
förtroendebevis ?

— Det skall ni, min herre, sade Pancks,
om ni tror mig värd det.

— Det gör jag.

— Det kan ni ock! Mr Pancks korta
och skarpa svar, bekräftadt genom
uträckandet af hans sotiga hand, var i hög
grad öfvertygande och uttrycksfullt.
Arthur skakade med värma handen.

Derpå, mildrande beskaffenheten af sina
gamla farhågor, så mycket som var
möjligt för att ändock göra dem tydliga, och
aldrig nämnande sin mors namn, utan
begagnande den obestämda benämningen —
en slägtinge — uppdrog han för mr Pancks
en kort teckning af det uppträde han
varit vittne till. Mr Pancks lyssnade med
så högt intresse till denna berättelse, att
han, likgiltig för den österländska pipans
behag, ställde den ifrån sig på hällen bland
eldgaffeln och skyffeln och lät sina
händar besvärja fram en sådan massa af
krusiga testar öfver hela hans hufvud, att han,
då Clennam slöt, såg ut lik någon slags
gesällmessig Hamlet i samspråk med sin
faders skugga.

— Allt det der för mig tillbaka, min
herre, utbrast han då och slog Clennam
på knäet, för mig tillbaka, tillbaka till
aktierna! Jag säger ingenting om, att ni
gör er utfattig för att försona ett fel, som
ni aldrig begått. Det ä’ er just likt. Och
en menniska kan inte hjelpa att hon ä’ sig
lik. Men jag säger bara det, att kom
ihåg, att ni kan behöfva pengar för att
skydda ert eget blod för vanära och blygd
— och samla så mycket ni kan!

Arthur skakade på hufvudet, men
betraktade honom på samma gång med en
tankfull blick.

— Blif så rik, som det står till, min
herre, besvor honom Pancks, som tycktes
vilja concentrera hela sin
öfvertalnings-förmåga på denna enda punkt. Blif så
rik som ni på hederligt vis kan. Det är
er pligt. Icke för er skull, men för andras.
Grip tiden i luggen. Stackars mr Doyce
(som verkligen börjar bli gammal) beror
af er. Er slägting beror af er. Ni vet ej
allt, hvilka som kunna komma att bero af er.

— Godt, godt! svarade Arthur. Nu
nog för i afton.

— Ännu ett ord först, mr Clennam,
återtog Pancks, och sedan nog för i afton.
Hvarför skulle ni lemna all vinst åt
snål-vargarne? Hvarför skulle ni lemna all
möjlig vinst åt min principal och hans
gelikar? Och, dock gör ni det ständigt.
Ni vet att ni gor’et. Bah! jag ser det
hvar dag som jag lefver. Jag ser aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free