Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det ej att undra på, att miss Fanny
kom hem en afton i ett högst oroligt
sinnestillstånd från en konsert med bal hos
mrs Merdle och att, då systern vänligt
sökte lugna henne, hon skuffade bort
henne från toilettbordet, hvarest hon satt,
harmset bemödande sig att komma i gråt
och med flämtande bröst förklarande att
hon afskydde alla menniskor och önskade
hon väl vore död.
— Dyraste Fanny, hvad är på färde?
Säg mig.
— På färde, du lilla mullvad, skrek
Fanny. Yore du ej den blindaste af de
blinda, skulle du ej behöfva fråga mig.
Att bara tänka sig det du vill göra
anspråk på att ha ögon i hufvudet och ändå
fråga mig hvad som är på färde!
— Ar det mr Sparkler, älskade?
— Mi-ster Spar-kler! upprepade Fanny
med obegränsadt förakt, som hade han
varit det sista föremålet under solen, som
möjligen kunde upptaga hennes tankar.
Nej, miss läderlapp, det är det icke.
Ögonblicket derefter fick hon
samvets-qval för det hon gifvit sin syster öknamn
och förklarade snyftande, att hon väl visste
att hon gjorde sig förhatlig, men att alla
menniskor också hade föresatt sig att
bringa henne derhän.
— Jag tror aldrig du är riktigt frisk
i qväll, bästa Fanny.
— Dumt prat! svarade den unga
damen, hvars vrede åter uppblossade: Jag
är så frisk som nånsin du och litet till
ändå, utan skryt sagdt.
Den stackars lilla Dorrit, som ej såg
någon möjlighet att säga ett enda
tröstande ord, som ej väckte missnöje och
förebråelser, ansåg det bäst att förblifva tyst.
Till en början tog Fanny också det illa,
bedyrande sin spegel, att af alla slags
retsamma systrar, som en stackars flicka
kunde ha, så var en syster med munlås
ändå den allra retsammaste. Att hon
-visste hon ibland hade ett rysligt lynne,
att hon visste hon gjorde sig förhatlig,
att när hon gjorde sig förhatlig ingenting
verkade så godt på henne, som att man
sade henne det uppriktigt; mpn, hemsökt
af den olyckan, att ha en syster med
munlås, sades det henne aldrig, och den
naturliga följden var den, att han blef
retad och tvingad och piskad att göra sig
förhatlig. Dessutom (förtrodde han
ytterligare sin spegel) behöfde hon alls icke
be om förlåtelse. Det var ej nödigt att
alltid hon skulle vara den som ständigt
ödmjukade sig för sin yngre syster och
bad henne om förlåtelse; men det var just
konsten det — att alltid sätta henne i den
dagern, att hon skulle behöfva förlåtelse,
antingen hon ville eller ej. Slutligen brast
hon i våldsam gråt och då systern kom
och satte sig helt nära henne och sökte
lugna henne sade hon: — Amy du är
en engel!
— Men jag ska’ säga dig, mitt hjerta,
en sak, så god som två, började Fanny,
då systerns vänlighet något stillat henne:
det kan ej gå som det nu går, det måste
på ett eller annat sätt bli ett slut på allt
detta.
Som tillkännagifvandet var lika
befallande som obestämdt, svarade lilla Dorrit
endast: — Låt oss tala om det då.
— Just så, mitt hjerta, sade Fanny
och torkade sina ögon. Låt oss tala om
det. Jag är nu förståndig igen och du
skall råda mig. Vill du råda mig,
sötaste barn?
Till och med Amy log vid denna tanke,
men sade: — Så vidt jag kan, Fanny.
— Tusen tack, dyraste Amy, svarade
Fanny och kyste henne. Du är mitt
ankare.
Då hon med stor ömhet omfamnat sitt
ankare, tog Fanny en flaska eau de
cologne från bordet och inkallade sin
kammarjungfru, för att taga fram sin näsduk.
Hon afskedade derpå tjenarinnan för
natten och fortfor att låta gifva sig råd,
medan hon allt emellanåt baddade sina ögon
och sin panna, för att svalka dem.
— Mitt hjerta, började Fanny, våra
karakterer och vår ståndpunkt äro
tillräckligt skiljaktiga (kyss mig ännu en gång,
min älskling) för att göra det ganska
pro-babelt, att jag skall öfverraska dig med
hvad jag har att säga. Hvad jag har att
säga, mitt hjerta, är, att vi, oaktadt vår
rikedom, rationelt talat, hafva strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
