Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, min dyre far, svarade hon, i
det hon kysste honom. Jag vet det, jag
vet det.
— Det är tjugutredje året som jag är
här, sade han och hemtade andan, ej så
mycket för att undertrycka en suck, men
snarare för att ge luft åt ett ovilkorligt
uttryck af sjelfförnöjelse; ett ögonblickligt
utbrott af ädelt medvetande af eget värde.
Det är allt som jag kunnat göra för
mina barn — jag har gjort det. Amy, min
älskling, du är mig kärast af de tre; jag
har mest tänkt på dig — och livad jag
gjort för dig, mitt kära barn, har jag
gjort gerna och utan knot.
Endast den visdom, som har nyckeln
till alla hjertau och alla hemligheter, vet
bestämdt hur långt en menniska kan gå
i sjelfbedrägeri, särdeles en menniska, som
sjunkit så lågt som denne man. Må det
vara nog för det närvarande att veta,
att han lade sig ned med fuktiga ögon,
lugn, på sätt och vis majestätisk, sedan
han skänkt sitt förnedrade lif som ett
slags arfvedel åt det ömma barn, som
mest lidit af dess elände och hvars
kärlek hade frälst honom från att sjunka än
lägre.
Detta barn hyste inga tvifvel, gjorde
inga frågor, ty hon var så glad att se
honom med gloria kring hufvudet.
Stackars älskade, gode älskade, bäste,
vänligaste, käraste, voro de enda ord hon hade
för honom, under det hon söfde honom
till ro.
Hon lemnade honom ej på hela natten.
Liksom om hon hade gjort honom en
orättvisa, som hennes ömhet knappt
kunde försona, satt hon bredvid honom,
under det han sof, kysste honom stundom
med återhållen andedrägt och tillhviskade
honom något smeknamn. Stundom ställ-
de hon sig på sidan, för att ej stå i
vägen för det svaga eldskenet och då hon
betraktade honom, när det föll på hans
sofvande ansigte, undrade hon, om han
på något sätt nu såg ut som då han var
välmående och lycklig; han hade så
upprört henne genom den föreställningen att
han kanske en gång till, vid ett sorgligt
tillfälle, skulle se så ut. Vid tanken på
denna stund, knäböjde hon åter vid hans
säng och bad: “O, spar hans lif! O, fräls
honom åt mig! O, blicka ned på min
älskade, länge lidande, olycklige, mycket
förändrade, dyre, dyre fader!”
Ieke förrän morgonen kom med beskydd
och uppmuntran åt honom, gaf hon
honom den sista kyssen och lemnade det
lilla rummet. Då hon smugit sig ut
för trapporna och längs efter den
tomma gården och krupit upp till sin
egen lilla vindskammare, kunde hon
upptäcka de rökfria taken och de aflägsna
kullarne på landet i den klara
morgonstunden. Då hon sakta öppnade fönstret
och blickade österut ned på
fängelsegården, voro spetsarnc af jerntaggarne på
muren färgade med rödt och tecknade ett
dunkelt, gredelint mönster på solen, då
då den flammade upp på himmelen.
Tag-garue hade aldrig sett så skarpa och
grymma ut, ej heller gallren så fasta;
fängelsegården hade aldrig tyckts så dyster och
inskränkt. Hon tänkte på solens
uppgång öfver framrullande floder, öfver
vidsträckta haf, öfver rika landskap, öfver
stora skogar, der foglarne vaknade och
träden susade; och hon blickade nu ned
på den lefvande graf, öfver hvilken
solen uppgick, och der hennes far lefvat
tre och tjugu år, samt sade i ett utbrott
af sorg och medlidande: ”nej, nej, jag
har aldrig i mitt lif sett honom!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
