- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
182

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ningar, skulle han nog finna andra medel
att nå sitt mål.

Han bad derföre först mr Pancks
ihåg-komma sin frivilliga förklaring, att hans
principal ej hade något att göra med dessa
meddelanden och att hans egna afsigter
voro goda (tvenne förklaringar, hvilka den
lille sotige herrn med största värma
upprepade); sedan sade han honom
uppriktigt, att han ej kunde ge honom någon
upplysning om Dorritska familjens
härkomst eller dess fordna boningsplats, och
att hans kunskap derom var inskränkt
till det faktum, att den nu endast tycktes
bestå af fem personer; nemligen tvenne
bröder, den ene ogift den andre enkling
med tre barn. Han underrättade Pancks
om åldern på hvar och en af familjens
medlemmar, efter de begrepp, som han
sjelf bildat sig derom; slutligen beskref
han för honom den ställning Marshalseas
fader nu innehade, den tid och de
omständigheter, som iklädt honom hans
nuvarande karakter. Mr Pancks lyssnade
till allt detta med stor uppmärksamhet,
under det han fnös och frustade på ett
allt märkvärdigare sätt, ju mer
intresserad han blef; han tycktes erfara det
angenämaste intryck vid berättelsens
sorgligaste delar och visade sig särdeles
förtjust öfver William Dorrits långa
fångenskap.

— Till slut, mr Pancks, sade Arthur,
har jag endast detta att tillägga. Utom
den personliga aktning jag hyser för dem,
har jag mina skäl för att tala så litet
som möjligt om Dorritska familjen,
isynnerhet hemma hos min mor (Pancks
nickade) och att få veta så mycket som
möjligt om dem. En så fullkomlig
affärsman som ni är — hä?

Ty mr Pancks hade hastigt utstött sitt
flåsande med ovanligt eftertryck.

— Det ä’ ingenting, sade Pancks.

— En så fullkomlig affärsman som ni,
förstår sig väl på att uppgöra ett ärligt
köp. Jag önskar nu uppgöra det ärliga
köpet med er, att ni skall ge mig
upplysningar om familjen Dorrit, då ni
förmår det, liksom jag nu upplyst er. Min
uraktlåtenhet att på förhand bestämma

mina vilkor, ger er kanske ej någon
smickrande tanke om min affärsvana, fortfor
Clennam; men jag föredrar att göra detta
till en hederssak. Jag har sett så många
helt och hållet affärsmessigt afslutade
uppgörelser, att jag, för att säga er
sanningen, mr Pancks, är trött derpå.

Mr Pancks skrattade.

— Köpet är uppgjordt, min herre,
sade han. Ni ska’ få se att jag skall
uppfylla det.

Derefter stod han en stund och såg på
Clennam, under det han bet igenom sina
tio naglar; tydligen för att fästa i sitt
sinne hvad han hört och för att
omsorgsfullt genomgå det, medan han ännu hade
tillfälle att] ifylla möjliga luckor i sitt
minne.

— Det ä’ allt rätt, sade han slutligen,
och nu vill jag ta afsked af er, eftersom
det ä’ uppbördsdag i gården. Men det ä’
sannt, då. En halt utlänning med käpp.

— Ha ha, sade Clennam. Ni tar då
till godo en rekommendation ibland, ser

jag?

— När den kan betala sig, min herre,
svarade Pancks. Ta’ allt hvad ni kan
och håll på det ni ej blir tvungen att ge
ut. Se det ä’ affärer, det. Den halte
utlänningen med käppen vill ha ett
vindsrum i gården. Har han medel till det?

— Jag har, sade Clennam, och jag
vill svara för honom.

— Det ä’ tillräckligt. Se, hvad jag
vill ha af Blödande Hjertats gård, sade
Pancks, som annoterade saken i sin bok,
det ä’ mina fordringar. Jag vill ha mina
fordringar, ser ni. Betala eller hit med
er egendom! Det ä’ lösen nere i gården.
Den halte utlänningen med käppen
nämnde, att ni hade skickat honom dit; men
han kunde ju lika väl nämna, att store
Mogol hade skickat honom. Han har
varit på lazarettet, tror jag.

— Ja. Emedan han råkat ut för eri
olyckshändelse. Han har just nu kommit
ut derifrån.

— Min herre, man har sagt mig, att
det bara blir tiggare af dem, som komma
in på lazarettet, sade Pancks. Och
återigen fnös han på sitt besynnerliga sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free