Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upplyftade händer utgöt sin tacksamhet,
var det för sin fars skull hon tackade Gud.
Floras ömma känslor öfverväldigades
helt och hållet häraf och hland koppar
och téfat utgöt hon en märkvärdig ström af
tårar och ord.
— Jag försäkrar, snyftade hon, jag har
aldrig varit så altererad sedan er
mamma och min pappa, icke Doyce och
Clen-nam för denna enda gång men ge den
lilla älskade varelsen en kopp té och ha
henne att åtminstone att föra den till sina
läppar var så god oeli gör det Arthur,
inte en gång vid mr F—s sista sjukdom
ty den var af ett annat slag och gikt är
inte barnslig tillgifvenhet ehuru ganska
plågsam för alla parterna och mr F. var
en martyr med sitt ben på en stol och
vinhandeln är i sig sjelf inflammatorisk
ty de gör det ändå mer eller mindre ibland
dem och hvem kan undra på det, jag
försäkrar att det är alldeles som en dröm
att inte tänka på någonting alls denna
morgon och nu är det verkligen
guldgruf-vor, men du måste veta mitt älskade barn
att du aldrig kan vara tillräckligt stark
att säga honom det bara af några
teskedar, skulle det ej vara bäst att försöka
min egen läkares föreskrifter ty fast
smaken visst ej är angenäm tvingar jag mig
att följa hans föreskrifter och finner
nyttan deraf, du vill inte kors mitt barn jag
vill det inte sjelf men jag gör det som
en skyldighet, alla ska gratulera dig
somliga på allvar och somliga icke och
mån-da ska gratulera dig af hela sitt hjerta
men ingen mera än jag det försäkrar jag
dig från djupet af mitt hjerta fast jag
nog märker att jag är konfys och dum
och blir bedömd af Arthur icke Doyce
och Clennam denna enda gång och nu
farväl min älskling må Gud välsigna dig
och må du bli mycket lycklig och ursäkta
min frihet, men jag försäkrar att den
klädningen aldrig skall slutas utan
gömmas som ett minne som den är och
kallas lilla Dorrit ehuru jag aldrig sjelf
förstått hvarifrån det besynnerliga namnet
kommer och skall aldrig göra det.
Så talade Flora, i det hon tog afsked
af sin favorit. Lilla Dorrit tackade och
omfamnade henne flera gånger; slutligen
gick hon derifrån med Clennam och de
togo en vagn till Marshalsea.
Det var en besynnerlig färd genom de
gamla smutsiga gatorna; den tycktes knappt
tillhöra verkligheten; de kände sig höjda
öfver dem i en luftig verld af rikedom
och storhet. Då Arthur sade henne att
hon snart skulle åka i sin egen vagn
genom scener ganska olika dessa, långt bort
från dessa gamla bekanta föremål, såg
hon skrämd ut. Men, när han satte
hennes far i stället för henne sjelf, och sade
henne, huru han skulle åka i sin vagn,
hur präktig och rik han skulle vara, utgöt
hon tårar af glädje och oskyldig stolthet.
Då Arthur såg att den enda lycka hon
kunde fatta, måste återstråla från honom,
framhöll han denna enda bild för henne;
och så foro de glada genom de fattiga
gatorna i fängelsets grannskap, för att
till honom föra den stora nyheten.
Dä mr Chivery, som vai på vakt,
insläppte dem i vaktstugan, såg han i
deras ansigten något, som uppfyllde honom
med förvåning. Han stod och blickade
på dem, när de skyndade in i fängelset,
som om de kommit dit, åtföljda af hvar
sin ande. Två eller tre medlemmar, som
de gingo förbi, blickade också efter dem,
samt förenade sig sedan med mr Chivery
och bildade en liten grupp på
vaktstugu-trappan; bland dem spridde sig snart en
hviskning, att Fadern skulle återfå sin
frihet. Inom några få minuter hördes
den inom det aflägsnaste rummet i
fängelset.
Lilla Dorrit öppnade dörren utifrån och
de inträdde båda. Der satt han i sin
gamla grå nattrock och sin gamla svarta
mössa och läste sin tidning i solskenet
vid fönstret. Han höll sina glasögon i
hand och hade just sett sig omkring; blef
utan tvifvel först öfverraskad af att höra
hennes steg på trappan, då han ej
väntat henne åter för qvällen; och
öfverra-skades än mer, då han såg Clennam i
hennes sällskap. Han steg ej upp, talade
ej, men lade sina glasögon och tidningen
på bordet bredvid sig och blickade på
dem med halföppen mun och darrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
