- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
33

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

står i min magt, om min förmögenhet
räcker till, låt mig göra det. Jag har
sett så litet verklig lycka följa med
penningar; de hafva i sanning fört med sig
så litet frid till detta hus, eller till dem
som tillhört det, att de för mig hafva
mindre värde än för någon annan. De
kunna icke förskaffa mig någonting som
icke skulle bli en förebråelse och en
olycka för mig, om jag fortfore att förföljas
af den tanken, att de förmörkade min
fars sista stunder med samvetsqval, och
att de icke rätteligen och ärligt tillhörde
mig.

Der fanns ett klocksnöre, som hängde
två eller tre alnar från skrifbyrån på
vägg-panelningen. Genom en hastig rörelse med
foten, skjöt hon fort den rullande
stolen dit bort och drog häftigt på snöret
— under det hon alltjemt höll upp sin
arm i samma ställning, likt en sköld med
hvilken hon parerade slaget, som han
mättade åt henne.

En liten flicka kom skyndande in, helt
förskräckt.

— Skicka hit Flintwinch!

Flickan försvann i ögonblicket och den
gamle mannen stod innanför dörren.

— Hvad! ä’ ni allaredan oense med
hvarandra, ni två? sade han, strykande
sitt ansigte med handen, helt kallblodigt.
Jag kunde nog tänka det skulle så gå.
Jag var temligen säker derpå.

— Flintwinch! sade modren, betrakta
min son. Se på honom!

— Nå ja, jag ser på honom, sade
Flintwinch.

Hon sträckte ut den armen, med
hvilken hon hade synts skydda sig, och
alltsom hon fortfor att tala, pekade hon på
föremålet för sin vrede.

— I samma ögonblick nästan, som han
återkommit till hemmet — innan han ännu
hunnit skudda stoftet af sina fotter —
smädar han sin fars minne inför sin mor.
Ber sin mor att i sällskap med honom
göra sig till spion på hans fars handlingar
under hela hans lif! Har förolämpande
misstankar att denna veridens goda, hvilket
vi mödosamt samlat sent och bittida,
under arbete och sträfvan och sjelfförsakelse,

är intet annat än röfvadt gods, och
frågar till hvem det skall öfverlemnas såsom
upprättelse och ersättning!

Oaktadt hon uttalade allt detta i ett
tillstånd af raseri, beherrskade hon sin
röst så väl att denne till och med var
lägre än vanligt. Hon talade äfven med
största tydlighet.

— Upprättelse! sade hon. Ja,
sannerligen! Det är lätt för honom att tala
om upprättelse, han, som kommer från
främmande länder der han rest omkring
för sitt nöjes skull och lefvat ett
fåfäng-ligt och köttsligt lif. Men låt honom se
på mig, här, der jag sitter i bojor och
fångenskap. Jag lider utan att klaga,
emedan det är så bestämdt, att jag skall
göra bot för mina synder. Upprättelse, —
ersättning! — Se på detta rum, hvad säger
det? Har det väl predikat om annat i
hela femton år!

På detta sätt uppgjorde hon sin
räkning med Himmelens Konung,
summerande insatserna sig till favör, nogsamt
uppgörande sitt conto och strängt görande
anspråk på hvad hon trodde sig hafva
att fordra. Det utmärkande hos henne
var den styrka och det eftertryck med
livilka hon gjorde detta. Tusentals
men-niskor handla i lika fall som hon,
hvar-enda dag, men livar och en på sitt eget
serskildta sätt.

— Flintwinch, gif mig den der boken!

Gubben tog boken från bordet och

lemnade den åt henne. Ilon lade två
fingrar in emellan bladen, tillslöt boken
och höll den upp mot sin son på ett
hotande sätt.

— I forntiden, Arthur, hvarom denna
Commentar handlar, fanns det fromme
män, dem Herran älskade, som skulle
hafva förbannat sina söner för mindre
brott än detta: som skulle hafva förvisat
dem, och förvisat hela folk, om sådana
hade velat bistå dem, från Guds och
men-niskors åsyn, för att förgås hvarenda en
af dem, ända ned till barnet i vaggan.
Men jag säger dig nu endast att, om du
någonsin mera börjar tala i detta ämne
med mig, så förskjuter jag dig, och skall

3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free