Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omständigheterna möjligen kunnat gifva
det samtal, hvilket nyss egde rum.
— Men portarne ha nu varit länge
stängda, sade Clennam, som hastigt
håg-kom detta. Hvart ämnar ni er?
— Jag går hem till Maggy, svarade
lilla Dorrit, der är jag fullkomligt
skyddad, i mycket godt förvar.
— Jag måste följa er dit, sade
Clennam, jag kan ej låta er gå ensam.
— Jo, var så god och låt oss gå dit
ensamna. Yar så god, bad lilla Dorrit.
Hon bad så ifrigt, att Clennams
grann-lagenhet förbjöd honom att vara
enträgen: så mycket mer som han lätt förstod
att Maggys hem var af fattigaste slag.
— Kom, Maggy, sade lilla Dorrit gladt,
det går nog bra för oss; vi känna rätt
väl till vägen nu, Maggy.
— Ja, ja, mamma lilla; vi känna nog
till vägen, småskrattade Maggy. Och de
gingo. Yid dörren vände lilla Dorrit sig
om för att säga: “Gud välsigne er!“ Hon
sade det mycket sakta, men kanske
hördes det lika väl deruppe — hvem vet!
— som hela chören i en katedralkyrka.
■ Arthur Clennam lät dem vika om
hörnet, innan han följde dem på något afstånd;
han ville ej för andra gången utspionera
målet för hennes ensliga vandring, men
endast försäkra sig om, att hon komme
oantastad till den trakt hon kände. Hon
såg så liten ut, så ömtålig och utan
något skydd mot den kyliga, fuktiga
väderleken, då hon sväfvade efter sin
skydds-lings vaggande skugga, att han i sitt
medlidande, sin vana att anse henne som ett
barn, hvilket ej tillhörde denna oroliga
verld, skulle hafva känt sig glad att få
upplyfta henne i sina armar och bära
henne till vandringens mål.
Efter en stund kom hon in på den
breda gatan der Marshalsea låg och han
såg dem då sakta sin gång och vika af
på en tvärgata. Han stannade, kände att
han ej hade någon rättighet att följa dem
längre och lemnade dem långsamt. Han
misstänkte ej, att de kunde utsättas för
obehaget att blifva utan tak öfver
huf-vudet ända till följande morgon och hade
ingen aning om sanningen till långt, långt
efteråt.
— Men, sade lilla Dorrit, när de
stannade vid en dålig, mörk byggning,
hvar-ifrån de ej hörde något ljud, då de
lyssnade vid dörren, nu är detta en god
bostad för dig, Maggy, och vi få ej störa
någon der. Derföre skola vi blott
knacka två gånger, och det icke mycket hårdt;
och om ingen vaknar, så få vi vandra
omkring tills det blir dager.
Lilla Dorrit knackade en gång sakta
och lyssnade. Lilla Dorrit knackade
andra gången sakta och lyssnade. Allt var
tyst och stilla.
— Kära Maggy, vi få finna oss så
godt vi kunna. Vi måste vara tåliga och
vänta tills det blir dager.
Natten var mörk och fuktig, vinden kall
och när de åter kommo ut på den breda
gatan, hörde de klockan slå half ett.
Bara fem och en half timme till,
sade lilla Dorrit och vi kunna komma
hem.
Att tala om hemmet och att gå och
betrakta det, då man var det så nära,
var en naturlig följd. De gingo till den
tillslutna gallerporten och tittade in på
gården.
— Jag hoppas att han sofver godt och
ej saknar mig sade lilla Dorrit, i det hon
kysste ett af gallren.
Porten var dem så välbekant, så lik
ett sällskap, att de satte Maggys korg i
ett hörn för att tjena till stöd, kröpo tätt
tillsammans och hvilade der en stund.
Så länge gatan var tyst och tom, var
lilla Dorrit ej rädd; men då hon hörde
steg på afstånd eller såg en skugga röra
sig bland gatlyktorna, spratt hon till och
hviskade:
— Maggy, jag ser någon. Kom, kom!
Maggy uppvaknade, mer eller mindre
förtretad, och de vandrade omkring en
stund samt kommo åter tillbaka.
Så länge det ännu var ett nytt och
ovanligt nöje att äta, höll Maggy sig
tem-ligen rask. Men då det blef gammalt
och vant, började hon klaga öfver kölden,
frös och jemrade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
