- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
114

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Det går snart öfver, barn, — sade
lilla Dorrit, tåligt.

— Ahja, det går mycket bra an för
er, lilla mamma svarade Maggy, men jag
är ett stackars kräk, bara tio år gammal.

Slutligen, midt i natten, då det
verkligen var mycket tyst på gatan, lade lilla
Dorrit det tunga hufvudet på sitt bröst
ocb söfde henne. Man kan sålunda väl
säga, att hon var ensam på gatan, der
hon satt och såg upp mot stjernorna och
betraktade molnen, som i sin vilda flygt
rusade öfver dem — det var den dans,
det nöje, som lilla Dorrit var bjuden pa.

— Om här verkligen vore ett sort
sällskap! tänkte hon en gång, under det hon
satt der. Om det vore ljust och varmt
och vackert omkring mig, om det vore
vårt hus och min stackars älskade far
dess egare, om han aldrig hade varit
inom dessa murar. Och om mr Clennam
vore en af våra gäster och vi dansade
efter en förtjusande musik och alla vore
så glada och muntra som möjligt! Jag
undrar — Och en sådan utsigt af under
öppnade sig för henne, att hon helt och
håll’et förlorade sig deri, under det hon
satt och såg uppåt stjernorna; slutligen
började Maggy åter jemra sig och ville
stiga upp och gå.

Klockan slog tre och half fyra och de
hade gått öfver Londonbron. De hade
hört hur flodvattnet brusade emot de
hinder, som kommo i dess väg; hade med
förskräckelse skådat ned på vattnet
genom den mörka dimman; hade sett de
små fläckarne af det upplysta vattnet,
som glänste likt demoners ögon med en
förfärlig tjuskraft för brott och elände.
De hade rädda spruttit till vid åsynen af
husvilla personer, som lågo hopkrupna i
vinklar och vrår. De hade sprungit
undan för öfverlastade karlar. De hade
blifvit skrämda af kringsmygande män,
som hvisslade och gjorde tecken åt
hvarandra i gathörnen, eller sprungo af alla
krafter. Ehuru lilla Dorrit alltid var den j
ledande och beskyddande, hade hon
denna gång sitt ungdomliga utseende att
tacka för, att det såg ut som om hon slöt
sig till och litade på Maggy. Och mer ’

än en gång hade en röst från någon
plundrande eller larmande skara i deras väg,
ropat till de andra:

— Låt qvinnan och barnet vara i fred!

Så hade också qvinnan och barnet fått

vara i fred, fortsatt sin väg och klockan
hade slagit fem i kyrktornen. De gingo
långsamt österut och tittade redan
uppmärksamt efter den första bleka
dagbräckningen, då en qvinna kom efter dem.

— livad gör ni här med barnet? sade
hon till Maggy.

Hon var ung — Gud skall veta
alltför ung för att vara der — var ej ful
och såg ej elak ut. Hon talade groft,
men hennes röst var ej naturligt grof;
det var tvertom något musikalisk i dess
ljud.

— Hvad gör ni sjelf? frågade Maggy
tillbaka, i brist på bättre svar.

— Kan ni inte se det, utan att jag
behöfver säga er det.

— Jag vet inte att jag det kan, sade
Maggy.

— Jag ämnar taga lifvet af mig. Och
då jag nu har svarat er, så svara ni mig.
Hvad ämnar ni göra med barnet?

Det förmodade barnet nedlutade sitt
hufvud och smög sig tätt intill Maggy.

— Stackars varelse! sade qvinnan. Har
ni ingen känsla, eftersom ni kan låta
henne vara ute på de hemska gatorna vid
denna timma? Har ni inga ögon,
eftersom ni ej ser hur ömtålig och klen hon
är? Har ni intet förstånd (det ser ej ut
som ni hade mycket), eftersom ni ej har
mer medlidande med denna lilla kalla och
skälfvande hand?

Hon gick öfver till deras sida, tog
Dorrits hand emellan sina båda och värmde
den.

— Kyss en stackars förlorad varelse,
barn lilla, sade hon och nedböjde
hufvudet, och säg mig hvart hon för dig.

Lilla Dorrit vände sig emot henne.

— Åh, min Gud, sade hon i det hon
häftigt drog sig tillbaka, du är en qvinna.

— Bry er ej om det, sade lilla
Dorrit, i det hon omfattade den ena af de
händer, som släppt hennes. Jag är ej
rädd för er.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free