Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET.
Ingens rival.
Följande morgon gick Arthur ut före
frukosten för att se sig omkring. Som
morgonen var vacker och han hade en
timme att disponera öfver, for lian öfver
tloden på färjan, och vandrade sedan på
en gångstig, som slingrade sig genom
några ängar. Då han kom tillbaka till
floden,’ fann han färjan på motsatta sidan
och en herre, som ropade an den och
väntade på att komina öfver.
Denne herre såg ut att vara ungefär
trettio > år gammal. Han var väl klädd,
hans utseende var elegant och lifligt, hans
figur vacker och hans hy mörk och
något ojemn. Då Arthur gick öfver stättan
och närmade sig vattenbrynet, blickade
den väntande ett ögonblick på honom och
återtog sedan sin sysselsättning, som
bestod i att kasta stenar i vattnet med sin
fot. Det var något i hans sätt att med
klacken rubba dem från den plats der de
lågo och jemka dem i det erforderliga
läget, som Clennam tyckte såg grymt ut.
De flesta af oss hafva troligen mer eller
mindre ofta erfarit ett dylikt intryck
genom en persons sätt att göra en småsak:
såsom i plockandet af en blomma,
un-danrödjandet af ett hinder, ja, äfven i
förstörandet af ett liflöst föremål.
Man såg på denna herres ansigte, att
hans tankar voro upptagna på ett annat
håll, och han gaf ej akt på en vacker
Newfoundlands-hund, som uppmärksamt
betraktade så väl honom som bvarje sten
han kastade, otålig att springa i vattnet
vid första tecken af sin herre. Men
färjan kom öfver, utan att han erhållit
något tecken, och när den stötte i land tog
hans husbonde i hans halsband och steg
på färjan med honom.
— Icke nu, sade han till hunden. Du
passsar ej för fruntimmerssällskap, om
vattnet dryper af dig. Couche.
Clennam följde mannen och hunden
ombord och satte sig. Ilundcn gjorde
som han var befalld. Mannen förblef
stående med händerna i fickorna och stod
emellan Clennam och utsigten. Både
mannen och hunden hoppade lätt i land, så
snart färjan vidrörde stranden, och gingo
sin väg. Clennam var rätt glad att
blif-va af med dem.
Kyrkklockan förkunnade att
frukosttimmen var inne, då han gick upp för
den lilla vägen, som förde till
trädgårdsgrinden. I samma ögonblick han drog
på klocksträngen helsades han af ett
hög-Ijudt skällande innanför muren.
— Jag hörde ej någon hund i går
aftons, tänkte Clennam.
Grinden öppnades af den ena af de
blomstrande tjenstflickorna och på
gräsplanen såg han Newfoundlandshunden foch
mannen.
— Miss Minnie är ej nere ännu, mina
lieri’ar, sade den rodnande portvakterskan,
då de alla gingo in i trädgården. Derpå
sade hon till hundens egare: “mr
Clennam, min herre,“ och trippade bort.
— Det var eget nog att vi just
råkade hvarandra, mr Clennam, sade mannen.
Hunden tystnade.
— Tillåt mig presentera mig sjelf —
Henry Gowan. Det är ett vackert ställe
det här, och tar sig särdeles väl ut nu
på morgonstunden.
Hans sätt var ledigt och hans röst
behaglig, men dock tänkte Clennam att, om
han ej redan beslutit att undvika att
blif-va kär i Pet, skulle han fattat antipatlii
för denne Henry Gowan.
— Det är nytt för er, tror jag? sade
denne Gowan, då Arthur prisat stället.
— Alldeles nytt. Jag gjorde dess
bekantskap först i går aftons.
— Jaså! Detta är dock ej den
förmånligaste tiden att se det. Det brukade
vara förtjusande om vårarne, innan de
foro bort förlidit år. Då borde ni
verkligen ha sett det.
Om det ej varit för det beslut, hvilket
han så ofta återkallade i sitt minne, skulle
Clennam till svar på all mr Gowans höf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
