Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han yttrade det djupaste medlidande för
honom, var han nästan bitter i sina ord.
Han sade att Fredrik — stackars gosse
ha, hum — var riktigt fjollrig; — det
fanns intet annat ord som kunde uttrycka
det — fjollrig. Stackars karl! Det var
sorgligt att tänka hvad Amy måste ha
utstått i hans förskräckliga sällskap — så
fasligt tråkigt hon måtte ha haft med en
barnslig gubbe, som går på och pjollrar
och babblar — den stackars beskedliga
själen — pjollrar och babblar — om hon
inte haft mrs General. Mer än ledsen
var han, det måtte han säga, upprepade
han derpå med samma tillfredsställelse som
förut, att detta — hum — öfverlägsna
fruntimmer icke var riktigt rask.
I sin vaksamma kärlek skulle lilla
Dorrit ha påmint sig den obetydligaste
småsak han denna afton sade eller gjorde,
äfven om hon icke sedermera fått skäl
att komma ihåg det. För hvar gång
observerade hon, att när han såg sig
omkring under det starka väldet af gamla
minnen, sökte han dölja det för henne
och till och med kanske för sig sjelf,
dermed att han genast utbredde sig öfver
de stora rikedomar och det förnäma
sällskap han lefvat ibland under sin frånvaro,
samt det höga stånd han och hans familj
skulle komma att intaga. Lika litet
glömde hon, framdeles, att två strömmar lupo
i bredd under hela ytan af hans samtal
och hans sätt; den ena, hvarmed han sökte
förklara henne hur väl han redt sig
ensam, och hur litet han var beroende af
henne; den andra, under hvars inflytande
han på ett barnsligt och
osammanhängan-de sätt liksom klagade på henne, som om
hon försummat honom i hans frånvaro.
Då han berättade henne hvilken furstlig
stat mr Merdle förde, och hvilken svans
af kometer som bugade sig för honom,
kom han helt naturligt in på kapitlet om
mrs Merdle — så naturligt, att, ehuru
det för öfrigt föga sammanhang fanns i
hans anmärkningar, han nu med ett
öf-vergick till henne och frågade hur hon
mådde.
— Hon mår galant. Hon reser sin väg
i nästa vecka.
— Hem.? sporde mr Dorrit.
— Ja, efter några veckors uppehåll på
vägen.
— Hon blir en faslig förlust här, sade
mr Dorrit. En stor — hum — vinst
hem,ma — för Fanny och — hum — de
öfriga af — ha stora verlden.
Lilla Dorrit tänkte på deD täflan som
skulle komma att ega rum, och jakade
mildt.
— Mrs Merdle skall ha en stor
af-skedssoirée, pappa lilla, med en middag
före. Hon har mycket önskat att pappa
måtte komma hem i tid; — hon har bju-
; dit både pappa och mig på sin middag.
— Hon är — ha — mycket god.
Hvilken dag är det?
— I öfvermorgon.
— Skrif i morgon bittida, att jag
återkommit och med nöje skall infinna mig,
— hum.
— Får jag ej följa pappa upp på sitt
rum ?
— Nej! svarade han förargad och såg
sig ikring; ty han hade stigit upp och
gått åt dörren, liksom han glömt att taga
afsked.
— Nej! det får du inte, Amy. Jag
vill ingen hjelp ha. Jag är din far, icke
din älderdomssvage farbror!
Han hejdade sig lika tvärt som han
svarat, och sade:
— Du har ej kysst mig, Amy. God
natt, min engel! Vi få gifta — ha —
vi få gifta bort dig nu.
— Så sägande gick han, långsamt och
trött, uppför trappan till sina rum, och
ej förr var han der, än han afskedade
sin kammartjenare. Derpå föll det
honom in att se på sina parisiska
konstsaker, och sedan han öppnat deras fodral
och omsorgsfullt beskådat dem, läste han
in dem allesammans. Sedan förgick en
lång stund, den han delade mellan att
sofva och bygga luftslott, så att
morgonens stråle färgat östra randen af den öde
Campagnan innan han gick till sängs.
Tidigt nästa morgon skickade mrs
General upp sina helsningar, samt hoppades
att han sofvit godt efter sin tröttsamma
1 resa. Han skickade ned sina helsningar
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
