- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
192

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Till miss Dorrits kärlek!

— För hvem?

— Er! sade John. Han lade sakta
sin hand på hans bröst, sedan gick han
till sin stol och satte sig der, helt blek,
med korslagda armar och oupphörligt
run-kande på hufvudet.

Om han, i stället för denna lätta
rörelse, tilldelat Arthur ett kraftigt slag, så
skulle han ej kunnat förvånas mera än
nu vid denna underrättelse. Han var
alldeles förvirrad; han betraktade John
oaf-vändt; hans läppar tycktes emellanåt
utsäga ordet “Mig!“ ehuru intet ljud kom
öfver dem; hela hans utseende var, som
om han uppvaknat ur sömnen och blifvit
döfvad af någon underrättelse, som han
omöjligt kunde förstå.

— Mig! sade han slutligen högt.

— Ah! klagade John. Ni!

Han försökte framtvinga ett leende och
fortfor:

— Blott inbillning! Ni har fullkomligt
misstagit er.

— Jag misstagit mig, herre! sade unga
John. Jag skulle hafva misstagit,
fullkomligt misstagit mig i detta ämne! Nej,
mr Clennam, säg inte det. I allt annat,
om ni så vill, ty jag är ej mycket
skarpsinnig, och jag erkänner gerna mina fel
och brister. Men, skulle jag misstagit
mig i denna punkt, som förorsakat mitt
hjerta mera ondt, än om en hel svärm
af vildarnes pilar genomborradt det! Skulle
jag misstagit mig i detta, som nästan fört
mig till min graf, såsom jag ibland
önskat, om blott grafven varit
öfverensstäm-mande med fars och mors känslor, och
förenlig med tobakshandeln! Skulle jag
misstagit mig häri, jag, som så ofta
tänker derpå, måste taga fram min näsduk,
likasom en stor flicka, som man säger:
ehuru jag bestämt inte vet hvarför det
skulle vara en förebråelse att kallas en
stor flicka, ty alla männer så tycka de
om dem, stora och små!

Ännu alltid lika aktningsvärd, fast han
visade sig något absurd, framtog unga
John sin näsduk för att torka sina ögon.
Sedan detta var gjordt, tillät han sig det
oskyldiga öfverflödet af en snyftning och

en suckning, och lade sedan åter ihop
näsduken och stoppade den i fickan.

Arthur var ännu så förvånad, att han ej
kunde säga många ord för att sluta detta
ämne. Men han försäkrade John
Chi-very, då denne nedlagt näsduken i sin
ficka, att han högaktade hans oegennytta
och hans trohet mot miss Dorrit.
Angående den tanke John haft om honom,
så ville han derom tala med honom en
annan gång. Som han kände sig trött
och nedslagen, ville han, med Johns
tillstånd. gå tillbaka till sitt rum och ej gå
ut mer under aftonen. John samtyckte,
och han smög sig längs muren till sitt
eget rum.

Men ännu kände han slaget, och då den
gamla smutsiga qvinnan, som väntade på
tröskeln till hans rum, för att bädda hans
säng, som hon förklarade vara mr
Chi-verys befallning, inte den gamles, utan
den unges, åtföljde honom in, att fullgöra
sina åligganden, då satte han sig i den
gamla länstolen och tryckte händerna mot
pannan, som om han blifvit alldeles
döfvad. Liten Dorrit älska honom! Det
förvirrade honom mycket mer än allt hans
elände.

Betänk osannolikheten häraf. Han hade
varit van att kalla henne sitt barn, sitt
kära barn, och att tillvinna sig hennes
förtroende genom att ofta tala om
skillnaden i deras ålder, och om sig såsom
mycket gammal. Men, kanske hon ej
tyckte honom vara så ålderstigen.
Någonting påminte honom att han ej sjelf
tyckt sig vara så gammal, förrän rosorna
fördes bort af strömmen.

Han hade två bref från benne, ibland
andra papper i sin låda, och han framtog
och läste dem. Han tyckte sig höra
hennes ljufva stämma. Och nu erinrade han
sig hennes tröstlösa svar : “Nej, Nej, Nej,“
som hon gaf honom i detta samma rum
— den natten, då han underrättades om
hennes lycka, och då de vexlat andra ord,
som han nu, i sin fångenskap och
förnedring, erinrade sig

Betänk osannolikheten.

Men, då den betänktes, tycktes den
hafva en öfvervägande böjelse att försvin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free