Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han ropade högt. Och då såg han i
det älskande, medlidsamma, sorgsna, kära
ansigtet, såsom i en spegel, huru
förändrad han var; och hon kom emot
honom, lade sina händer på hans bröst, för
att qvarhålla honom i stolen, föll på knä
vid hans fotter, räckte upp munnen för
att kyssa honom, och, hennes tårar
fallande öfver honom likt himlens regn öfver
blommorna, liten Dorrit, ty det var hon,
uttalade sakta hans namn.
— O, min bäste vän! Älskade mr
Clen-nam, låt mig ej se er gråta! Såvida ni
ej gråter i glädjen öfver att se mig. Jag
hoppas ni gör det. Ert eget stackars
barn har återkommit!
Så trogen, öm och oförderfvad af
lyckan. Huru hugsvalande var ej ljudet af
hennes röst, strålen i hennes öga,
vidrörandet af hennes hand!
Då han omfamnade henne, sade hon
till honom:
— De hafva aldrig sagt mig att ni var
sjuk.
Stående med ena armen om hans hals,
lade hon hans hufvud mot sitt bröst, sin
andra hand på hans hufvud, och
hvi-lande kinden mot denna hand, vårdade
hon honom så kärleksfullt och
oskuldsfullt, som hon vårdat sin far i detta
samma rum, då hon ännu var blott ett barn,
som sjelf behöfde all den vård af andra,
som de kunde gifva henne.
Då han kunde tala, frågade han:
— Är det möjligt att du kommit till
mig? och i denna drägt?
— Jag hoppades att ni skulle tycka
bättre om mig i denna drägt, än i någon
annan. Jag har alltid gömt den, för att
påminna mig: ehuru jag ej behöfde någon
påminnelse. Jag är ej ensam, ser ni. Jag
har en gammal vän med mig.
Sgende sig om, blef han varse Maggy
i sin stora mössa, som hon ej på länge
begagnat, med en korg på armen, såsom
i fordna dagar, gapskrattande af
förtjusning.
— Först i går afton kom jag till
London med min bror. Nästan genast
skickade jag till mr Plornish för att få
underrättelser om er och låta er veta att jag
kommit. Då fick jag höra att ni var här.
Tänkte ni på mig i natt? Jag tror nästan
att ni gjorde det. Jag tänkte så mycket
på er, och morgonen tycktes aldrig vilja
komma.
— Jag har tänkt på dig — han
tvekade om hvad han skulle kalla henne.
Hon märkte det genast.
— Ni har ej kallat mig vid mitt rätta
namn ännu. Ni vet hvad mitt rätta namn
alltid är för er.
— Jag har tänkt på dig, liten Dorrit,
hvarje dag, hvarje timma, hvarje minut
sedan jag kom hit.
— Har ni? Har ni?
Han såg hennes förtjusning, och den
rodnad som färgade hennes ansigte. Han,
en eländig, ruinerad, sjuk och vanärad
fånge.
— Jag var här innan portarne
öppnades, men jag ville ej gå genast till er.
Då skulle jag hafva skadat er mera än
gjort er godt; ty fängelset var mig så
bekant, och likväl så främmande och det
förde med sig så många påminnelser om
min stackars far, och om er, att jag blef
öfverväldigad deraf. Men vi gingo först
till mr Chiverv och han förde in oss och
jag fick Johns rum — mitt stackars, gamla
rum, ni vet — och vi väntade der en
stund. Jag gick hit med blommorna, men
ni hörde mig ej.
Hon såg mera qvinlig ut, än förr, och
italienska solen hade gjort hennes hy
mörkare. Men annars _yar hon alldeles
oförändrad. Samma allvar, som han alltid,
och aldrig utan rörelse, sett hos henne,
fanns ännu qvar. Hon aftog sin gamla
hatt, hängde den på det gamla stället och
började, med Maggys hjelp, att göra
rummet så trefligt och nätt som möjligt, samt
bestänkte golfvet med välluktande vatten.
Då detta var gjordt, tömdes korgen, som
var fylld af drufvor och andra frukter,
hvilket allt lades undan. Derefter
bortsändes Maggy för att skicka någon annan
att åter fylla korgen; snart återkom den
fylld med andra förråder, hvaraf först
framsattes en svalkande dryck och gelé,
jemte en stekt kyckling, samt vin och
vatten. Sedan allt detta var ordnadt, tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
