Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett tillstånd af svaghet, dikterat för mig,
hvars lefnad hennes synd förbittrat och
som blifvit utsedd att från hennes egna
läppar höra hennes nedrighet, ett
testamente, hvilket skulle belöna henne för
hennes inbillade, oförtjenta lidande; var
det ingen skillnad emellan förhindrandet
af denna orättvisa och kärlek till
penningen — en sak, som ni och edra
fängelsekamrater stjäla från hvem som helst?
— Jag har brå dtommin fru. Akta er!
— Om detta hus stod i lågor, uppifrån
taket och ned till marken, skulle jag ändå
stanna der för att bevisa det mina
rättfärdiga bevekelsegrunder ej kunna jemföras
med tjufvars och mördares.
Rigaud knäppte hånande på fingrarne.
— Ett tusen guinéer till den lilla
skönheten, hvilken ni långsamt pinade till döds.
Ett tusen guinéer till hennes beskyddares
yngsta dotter, eller (om hon ej hade någon)
brors yngsta dotter, vid hennes
myndighetsålder såsom den påminnelse, hans
oegennytta bäst tycker om, af det skydd
han gifvit en stackars förskjuten,
föräldralös ung flicka! Två tusen guinéer.
Hvad! Ni kommer aldrig till penningarne!
— Denne beskyddare, fortfor hon
häftigt, då han nedtystade henne.
— Namnen! Kalla honom mr Fredrik
Dorrit. Inga vidare undanflykter.
— Denne Fredrik Dorrit var skuld till
allt. Om han ej varit en tonkonstnär och
ej hållit sitt hus öppet för sångare och
musici och dylika Ondskans barn som
vände ryggen åt Ljuset, men sina ansigten
mot Mörkret, då skulle hon förblifvit på
sin låga ståndpunkt och skulle ej blifvit
höjd derur för att åter nedsjunka än
djupare. Men, nej. Satan ingaf denne Fredrik
Dorrit att han var en man med oskyldiga
och berömvärda anlag, som var
välgörande, och att här var en stackars flicka
med en vacker röst. Då skall hon
undervisas. Då blir Arthurs far, som länge
i hemlighet försmägtat i dessa fördömda
snaror, som kallas Sköna konsterna, bekant
med henne. Och så, med Fredrik Dorrits
hjelp, förödmjukar och bedrager mig denna
obildade flicka, uppfostrad till att gå
omkring och sjunga! — Det vill säga, icke
jag bedrages, tillade hon hastigt, i det
hennes ansigte betäcktes af mörk rodnad,
en större än jag. Hvad är väl jag?
Jeremiah Flintwinch, som så småningom
närmat sig henne och som nu var helt
nära hennes armbåge, utan att hon märkte
det, grinade vid dessa hennes ord och,
än mer, han drog i sina damaskor, liksom
om sådana pretensioner kändes som stygn
i hans ben.
— Slutligen, sade hon, ty jag är nu
vid slutet af allt detta, och jag vill ej
säga någonting mer härom, och ni skall
ej heller tala mer härom och allt hvad
som återstår att besluta är om kännedomen
härom kan bli bevarad hos oss, som äro
här närvarande; slutligen, då jag
undan-stack detta papper, med Arthurs fars
vetskap
— Men ej med hans vilja, det vet ni
väl, sade mr Flintwinch.
— Ilvem sade med hans vilja? Hon
ryste då hon såg Jeremiah så nära, och
drog hufvudet tillbaka samt betraktade
honom med vexande misstroende. Ni var
ofta nog närvarande då han ville tvinga
mig att taga fram det papperet, — och
jag ej ville, — för att hafva motsagt mig,
ifall jag påstått att det skett med hans
samtycke. Jag säger att då jag
undan-stack detta papper, försökte jag ej att
förstöra det, utan gömde det här hos mig
under många år. Som det öfriga af
Gilbert-ska förmögenheten lemnades till Arthurs
far, så kunde jag någon gång säga att jag
funnit papperet, samt blott förändra de
båda summorna. Men, utom att jag då
måste säga en osanning (en stor
ansvarighet!) så har jag ej, under hela den tid
jag pröfvats här, sett någon orsak för att
taga fram det. Det var ett straff för
synden. Jag utförde hvad jag blifvit
bestämd att utföra, och jag har lidit, inom
dessa fyra murar, det jag varit bestämd
att lida. Då papperet slutligen
förstördes — som jag trodde — i min närvaro,
var hon för längesedan död och hennes
beskyddare, Fredrik Dorrit, hade
välför-tjent, blifvit ruinerad och fånig. Han
hade ingen dotter. Jag hade redan förut
funnit brorsdottren; och det jag gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
