Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Tragedien på Pondicherry Lodge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag känner mig verkligen icke i stånd att ge
några befallningar.»
Vi följde honom alla in i hushållerskans rum,
som var på venster hand i gången. Den gamla
kvinnan gick af och an med ängslig uppsyn och
oroligt vridande sina händer, men anblicken af
miss Morstan tycktes ha en lugnande inverkan
på henne.
»Gud välsigne ert ljufva, milda anlete!»
utbrast hon med en hysterisk snyftning. »Det gör
mig godt att se er. Ack, jag har blifvit svårt
hemsökt i dag!»
Vår följeslagerska klappade hennes magra,
sträfva hand och mumlade några vänliga, kvinligt
tröstande ord, som återförde färgen till den andras
likbleka kinder.
»Herrn har stängt in sig och vill icke svara,»
förklarade hon. »Hela dagen har jag gått och
väntat att få höra af honom, ty han tycker ofta
om att vara ensam, men för en timme sedan blef
jag rädd, att något var på tok, och därför gick
jag upp och kikade in genom nyckelhålet. Ni
måste gå dit upp, mr Thaddeus — ni måste gå
upp och se själf. Jag har sett mr Bartholomeus
Sholto i sorg och i glädje under tio långa år,
men aldrig har jag sett honom med ett sådant
uttryck i sitt ansikte som detta.»
Sherlock Holmes tog lyktan och gick förut,
då Thaddeus Sholto var så uppskakad, att
tänderna skallrade i munnen på honom. Jag måste
stödja honom under armen, då vi gingo uppför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
