Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Tragedien på Pondicherry Lodge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturligt, att jag skulle vända mig till henne, och
hon har också ofta sagt, att det var en instinkt,
som dref henne att söka tröst och skydd hos
mig. Så stodo vi då där, hand i hand som två
barn, och det var frid i våra hjärtan, trots allt
det mörka och dystra, som omgaf oss.
»Ett sådant besynnerligt ställe!» sade hon,
seende sig omkring.
»Det ser ut, som om alla Englands
mullvadar huserat här. Jag har sett något liknande
på sluttningen af en kulle i trakten af Ballarat,
där man hållit på att leta efter nya guldådror.»
»Anledningen är den samma här också,» sade
Holmes. »Det är spår efter skattgräfvarne. Ni
måste komma ihåg, att de letat efter den i sex
år. Det är icke underligt då, att trädgården ser
ut som en grusgraf.»
I detsamma slogs dörren upp, och Thaddeus
Sholto kom utrusande med framsträckta händer
och fasans blick i sina ögon.
»Det är något på tok med Bartholomeus!»
skrek han. »Jag är så rädd! Mina nerver uthärda
det icke.»
Han var i själfva verket halft gråtfärdig af
skrämsel, och det grimaserande, spetsiga ansiktet,
som tittade fram ur den stora astrakankragen,
hade det hjälplösa, bönfallande uttrycket hos ett
uppskrämdt barn.
»Låt oss gå dit in», sade Holmes på sitt
korta, bestämda sätt.
»Ack ja, gör det»! bad Thaddeus Sholto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
