Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 CHARLES DICKENS
han medförde, tycktes han icke veta vad han skulle
svara.
— Är det bra eller illa? frågade hon, för att hjälpa
honom.
— Illa, svarade han.
— Vi äro då i grund ruinerade?
— Nej; ännu ha vi hopp, Caroline.
— Att /an låter beveka sig? svarade hon bestört.
— Sker ett sådant underverk, så kunna vi hoppas allt.
— Han kan det icke mer i detta livet, sade mannen,
han är död.
Hon var en mild och tålig varelse, om hennes an-
sikte icke talade osanning; men hon tackade Gud i sitt
hjärta, när hon hörde detta, och uttalade även sin
tacksägelse med hopknäppta händer. Men ögonblicket
därefter bad hon Gud förlåta sig och ångrade vad hon
sagt.
— Vad den halvdruckna kvinnan, som jag talade
om för dig i går afton, sade mig, när jag försökte bli
insläppt till honom, för att förmå honom till en veckas
anstånd, och vilket jag tog för en undanflykt för att han
icke en gång skulle behöva tala med mig, det var rena
sanningen. Han var då icke blott mycket sjuk, utan
han låg redan i dödskampen.
— På vilken kommer vår skuld att övergå?
— Jag vet inte. Men innan vi få veta det, skola
vi få in penningar, och om vi än icke skulle få ihop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
