Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[kap. IV.
70 jeån eio negko till eahia blanca.
aner?” ”Quien sabe?" (hvem vet?) om det ej är mer an tre, sa gor
det ingenting”. Det syntes mig, att den ena karlen hade ridit
öfver kullen för att hemta resten af sin stam. Jag yttrade denna
förmodan; men fick intet annat svar än ”Quien sabe?” Hans öga
upphörde icke en minut att långsamt spana längsefter den aflagsna
synranden. Jag tyckte att hans ovanliga kallblodighet gick väl
långt och frågade honom, hvarför han icke vände om hemåt. Jag
blef något skrämd, när han svarade ”Vi äro på hemvägen,. men i
en sådan riktning, att vi komma intill ett kärr, i hvilket vi kunna
galoppera ut med hästarne, så långt de kunna gå och sedan lita
på våra egna ben; så att det är ingen fara”. Jag litade ej rik-
tigt härpå och önskade att vi skulle påskynda vår ridt. Han
svarade ”Nej, icke förr än de göra det”. Så ofta någon liten upp-
höjning dolde oss, galopperade vi, men när vi voro. i sigte, redo
vi i skridt. Slutligen nådde vi en dal och sedan vi vikit af till
venster, galopperade vi fort till foten af en kulle. Han gaf mig
nu sin häst att hålla, och sedan han fått hundarne att lägga, sig,
kröp han på händer och fötter fram för att speja. Han förblef
i detta läge en stund, men utbrast slutligen i skratt och utropade
”Mugeres!” (qvinnor!). Han kände igen dem som majorens son-
hustru och hennes svägerska, hvilka voro ute och letade efter stiuts-
ägg. Jag har beskrifvit denna mans beteende, emedan han hand-
lade med den fulla öfvertygelsen, att de voro indianer. Men så
snart det orimliga misstaget blef uppdagadt, gaf han mig hundra
skäl, hvarför de icke kunde ha varit indianer, fastän han icke
hade kommit att tänka på ett enda då vid tillfället. Vi redo der-
efter i fred och ro till en låg udde kallad Punta Alta, hvarifrån
vi kunde se nästan hela den stora hamnen vid Bahia Blanca.
Den vidsträckta vattenytan är full med stora dybankar, hvilka
invånarne kalla Cangrejales, eller krabbon, af mängden af små
krabbor. Dyn är så lös, att det är omöjligt att gå öfver den, om
än aldrig så kort bit. Flera af dessa bankar hafva ytan betäckt
med långa vassväxter, af hvilka endast topparne synas vid hög-
vatten. En gång, på en båtfärd, förvillade vi oss så bland dessa
grund, att vi knappast kunde leta oss fram. Ingenting annat syn-
tes än de låga dybäddarne, dagen var icke klar och det var stark
strålbrytning eller som sjömännen säga ”föremålen hajade upp”.
Det enda föremål inom synhåll som ej såg vågrätt ut, var syn-
randen. Säfven såg ut som i luften sväfvande buskar och vattnet
som dybankar och dessa åter som vatten.
Vi stannade öfver natten i Punta Alta, der jag företog mig
att samla fossila ben, emedan detta ställe är en riktig katakomb
för vidunder af utdöda slägten. Qvällen var fullkomligt lugn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
